Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga förhållandena — tillbragte han sitt lif med underhandlingar för att
sammanhålla och leda sitt parti mot detta mål; han räckte för att uppnå detta
handen till Henri IV 1609 lika som senare till omstörtningspartiet i de
kejserliga arfländerna. Men det lyckades honom ej en gång att förvandla sin
.‘kapelse, den evangeliska unionen, till ett nödvärnsförbund för a[la tyska
protestanter. Dertill var splittringen mellan lutheraner och reformerte för stor.
Den ställning lutheranerne intogo var sådan, att man i sjelfva verket
kan tala om tre partier i Tyskland, ett moderat protestantiskt mellanparti
jemte de båda radikala, det katolska och det reformerta. Detta mellanpartis syfte
var fred, och fred under alla förhållanden. I spetsen för det samma stodo de
båda nordtyska makterna, Sachsen och Brandenburg, det förra med gamla
auspråk på att vara ledande makt för hela det protestantiska Tyskland och
afundsjukt nedblickande på Pfalz’ stora nyförvärfvade ställning. Dragningen till
katolikerne var här större än till de reformerta trosförvandterne: lättare kunde
eld och vatteu förenas än lutheraner och reformerte, sade samvetsråden i
Dresden, som inympat sitt sekthat på kurfurstarnes politik; Sachsen hade
till och med sökt inträde i den katolska ligan. Om en personlig ledare af
detta parti kan man ej tala, ty med alla anspråk derpå var Johann Georg
af Sachsen så litet som möjligt dertill skickad; ingen af Moritz’efterföljare
hade förmått uppbära hans mantel, allra minst denne. Han var en furste,
som lefde i ett oupphörligt resonnerande fram och tillbaka utan att komma
till handling, så framt ej de yttre förhållandenas makt tvang honom dertill.
Bakom honom stodo de salvelsefulla lutherska samvetsråden — i spetsen
wienbon Hoe von Hoenegg, som det tros, bestucken af Ferdinand II —;
de spelade i Dresden samma rol som jesuitfädeme i de katolska hofven. För
öfrigt gaf Johann Georg i mycket typen af en nordtysk furste från denna
tid, med både goda och onda sidor. Till de senare hörde dryckenskapen, detta
århundrades utmärkande tyska fursteosed. Han sjelf och hela hans råd måste
stundom bäras från taffeln; Maximilian af Baiern som gjorde gyckel af honom
fann lämpligast att låta måla hans bild som Bakkos ridande grensle öfver
ett ölfat. Johann Georgs största bragder utfördes på jagten, som var hans
andra lidelse: under en 45-årig regering fälde han ej mindre än 113629 stycken
vildt, hvaröfver han förde lika noggrann räkning som öfver sina större
regent-handlingar.
Sådan visar sig ställuingen i Tyskland, sådana de handlande männen i
förgrunden för tretioåriga krigets historia.
Men det var ej på Tysklands egen jord, som detta krig skulle komma
till utbrott. I Böhmen, Hus’ och Ziskas fädernesland, gränslandet mellan det
tyska riket och de kejserliga arfländerna, mellan tyskt och slaviskt folk,
upprullar sig första akten af detta blodiga drama, som behöft en mansålder för
att komma till afslutning. Dermed framträder på skådeplatsens första plan en
gestalt, hvilken, ehuru ej genom sin begåfning tillhörande de märkligare,
kommit att framstå såsom hufvudperson, tlerför att hans namn, hans värdighet
och ytterligheten i hans riktning gifvit inseglet åt handlingar och händelser:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
