Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arfländerna bakom sig i fullt uppror ilade bau från Wien till Frankfurt, der
Tysklands kurfurstar samlat sig till kejsarval efter Matthias. Hans
uppträdande gjorde intryck, och enhälligt, iifven med de protestantiska kurfurstarnes
röster, korades han till tysk kejsare (den 18 (28) augusti 1619). Den ytterligt
katolska riktningen hade alltså bestigit kejsartronen. — Det var ett vigtigt
ögonblick. Några timmar efter valet kom nyheten från Prag, att en af de
väljande, kurfursten Friedrich V af Pfalz, unionens hufvudman, blifvit utsedd
till konung af Böhmen. Unionens ledande statsman, Christian af Anhalt, trodde
sig dermed stå vid sitt mål: nu skulle det protestantiska korståget mot huset
Habsburg begynna, och det med utgångspunkt i dess egna arfländer. När
den unge sorglöse Friedrich V, kanske dårad af en kronas glans, ännu mem
öfvertalad af sina statsmän ocli samvetsråd, Anhalt och Scultetus i spetsen,
einottog konungavalet i Prag, fördes striden i de kejserliga arfländerna inom
rikets gräuser och blef en tysk strid.
Men Friedrich V:s böhmiska konungadröm var snart ändad; man kallade
honom vinterkonungen, ty blott en vinter höll han hof i Prag. Hvarken
han sjelf, hans män eller hans makt voro händelserna vuxna. Böhmens store
hade litat på honom såsom unionens hufvudman, men unionen tog sig ej af
sin hufvudmans sak och förklarade sig neutral; sjelfva visste de ej bättre äu
att, när det blef fråga om skattebevilluing för krigets förande, upplösa
riksdagen och låta konungen sörja för sig sjelf. Europas protestantiska monarker,
äfven Friedrich» närmaste fräuder i Eugland och Danmark, sågo i den nye
konungen blott en troninkräktare, som genom att gripa efter en anuans krona
rubbat, hvad de ansågo som samhällets grundval, den furstliga arfsrätten.
Christians af Anhalt underhandlingskonst var förlorad; det visade 5ig. att
hans diplomati rört sig utöfver verklighetens mark: den sväfvade nu i luften.
Blott den holländska republiken och Bethlen Gabor, som ingenting hade med
legitimiteten att skaffa, lofvade hjelp, och Gustaf Adolf af Sverige, med friare
åsigter och större insigt om hvad här stod på spel, erbjöd livad hjelp han
förmådde. Men det katolska Europa samlade sig omkring Ferdinaud II: det
blef ett katolskt korståg i stället för ett protestantiskt. Påfven gaf tionde af
Italiens kyrkogods, Spanien stälde sina skatter och härar till förfogande; Polen
hade blott af senare slaget hjelp att bjuda. En polsk kår gick mot Schlesien.
en spansk under Maradas fördes öfver Alperna upp mot Böhmen, medan en
annan, 30 000 man stark, under den berömde spanske fältherren Ambrosio
Spinola drog från Nederländerna utmed Rhein till Pfalz. Vigtigt framför allt
var, att kejsaren och ligan nu ingingo sitt förbuud, att Maximiliau af Baiern
stälde sin och ligans hela makt till Ferdinand II:s tjenst. Med skarp blick
hade han fattat det missgrepp fränden i Heidelberg begått; på samma gång
han verkade för kyrkans heliga sak, kunde han här också sörja för sig sjelf:
Wittelsbachs yngre liuie i Milnchen skulle vinna förstfödslorätten af den äldre
i Heidelberg. Han förbehöll sig också redan nu bytet efter den besegrade,
både hans land och kurhatt: ett kejserligt arflaud skulle stå i pant för
krigskostnaderna. Om segern var han viss; ligan hade åtagit sig Ferdinands sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
