Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, som på honom samlat protestanternes hat. Den gamle katolske
generalen med det främmande välska tungomålet oeh de andäktiga åthäfvorna
blef for dem inbegreppet af allt ondt, som lådde vid katolsk reaktion och
ligistisk soldatesk. Vrångbilden fördes öfver till efterveriden, och det har
kostat forskningen mycken möda att åter få de sanna drag den uppsökt
erkända, medan å katolsk sida vördnaden för hans minue förhöjt dem öfver
all höfva. Tilly är emellertid nu ej längre inför historien den förbrytare,
som så ofta skildrats under hans namn, om också han bär sin andel af
ansvaret for följderna af det system, som han så hårdnackadt och med så mycken
trosinskränkhet förfäktat. Hans personliga dygder tvekar ingen mera att
erkänna: det var en sällsynt oegennyttig och pligttrogen man, ett mönster af
återhållsamhet, en katolsk Karl Xll i seder, otvifvelaktigt en företeelse, helt
olik hvad man annars såg på denna tid i hof och läger. Han, som afmålats
som en af de värste bland tretioåriga krigets våldsverkare, röjde vid flere
tillfällen mera mensklighet än de andra männen på samma linie som han;
upprorsmännen i Prag som föllo på schavotten hade han rådt till flykt, oeli
han undvek att se blodsdomens utförande; öfver Magdeburgs öde, för hvilket
man med orätt gjort honom personligt ansvarig, fälde han tårar. —
Underskattades han som men niska af sina motståndare, blef han emellertid af alla
öfverskattad som fältherre. Han var egentligen en yrkessoldat som
gruud-ligt kände krigshandtverket, sådant han lärt det af andra — det är hvad
Gustaf Adolf menade, då lian kallade honom »den gamle korporalen» —
men en sjelfständig, skapande natur var han ej. Hans fältherrekonst var
■den gamla enkla som Fabius redan lärt, att dröja, intill dess hären till
styrka och ställning var ojemförligt öfverlägseu, och då slå till; mera den
utmärkta här han förstått att bilda och motståndarnes svaghet ha gjort hans
framgångar. Ur de spanska härarnas skola under nederländska kriget hade
lian framgått; Alessandro af Panna var hans lärare och förebild. Jemte
honom och Spinola är han af denna skolas fältherrar den rvktbaraste. Han var
också den siste. När Gustaf Adolf krossade honom vid Breitenfeld och Lecb,
var det ej blott ett fältherrerykte som tillintetgjordes, det var en gammal och
föråldrad krigskonst som besegrades af en ny.
Huru skulle väl en Mansfeld, en Baden-Durlach eller en Braunschweig
kunna hålla stånd mot en krigföring så metodisk som Tillys dock var! Det
var blott friskarors och friskarechefers strid mot regelmässiga trupper, och
■den var snart afgjord; deras marscher bestämdes väsentligen af frågan om
underhållet, deras slagtningar utkämpades bakom trossens vagnborgar. Segern
vid Wiesloch var en flygtig ljusning; men Baden-Durlachs nederlag vid
Wim-pfen i neckartrakten och Braunschweigs vid Höclist invid Main nedslogo åter
allt hopp. Pfalz föll i Tillys händer, och detta den sydtyska protestantismens
kärnland blef nu skådeplatsen för en omvändelse till katolicism, lika våldsam som
den i de kejserliga arfländerna. Spinolas spaniorer hjelpte till i Rheinpfalz, der
de satte sig fast. Bom minnesskiink åt påfven sändes Heidelbergs berömda
bibliotek öfver Alperna; det förvaras ännu i Vatikanen. Maximilian af Baieru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
