Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Koblenz vid Rhein och bort till Prag vid Moldau utbredde sig nu de
protestantiska härarnas front; i Nordtyskland stodo deras reserver och uppehöllo för
Gustaf Adolf förbindelsen med hemlandet.
I Mainz slog sig konungen för en tid till ro; han hade här vid Rheins
och Mains sammanflöde åter upptäckt Tysklands vigtigaste strategiska position
i vester, obeaktad sedan de romerska legionlägrens dagar.
Med skarp blick fattade han dess betydelse. Här i rheindalens
medelpunkt upprättade han ett befäst läger för 20 000 man, af samma art som
elbelägret vid Werben året förut. På landtungan vid flodernas förening,
midt emot Drusus’ forna romerska kastell, bygde han det fäste,
Gustavs-burg, som ännu förvarar hans namn; två skeppsbryggor öfver floderna lättade
förbindelserna åt alla håll. Mainz var sålunda i hast förvandladt till
medelpunkten för alla militära rörelser.
Det blef också medelpunkten för de
diplomatiska förhandlingarna.
Med hären förlagd i vinterqvarter
rundt omkring sig slog Gustaf Adolf
upp sitt hofläger i »den gyllene
staden» vid Rhein, det romerska rikets
kyrkliga metropol norr om Alperna,
der så många af Tysklands kejsare
under medeltiden haft sitt residens.
Drottning Maria Eleonora kom dit;
Axel Oxenstjerna, som konungen
omedelbart efter segern vid
Breiten-feld kallat till sig från Preussen, stod
åter vid hans sida. Mainz föreföll som
Tvsklands hufvudstad, Gustaf Adolf
som dess kejsare. Hans ställning var
utomordentlig; ej med orätt kan man
jemföra Gustaf Adolf i Mainz 1632
med Napoleon i Erfurt 1808. Till
detta svenska hof vid Rhein hade
samlat sig Tysklands furstar och högadel; med de tyska riksfurstarne
trängdes här diplomater från Europas alla land, afvaktande händelsernas vidare
utveckling. Främst bland alla bemärktes han, som var eller ansågs vara krigets
upphof, Friedrich V af Pfalz; en hoppets stråle hade i landsflykten åter tändts
för honom genom Gustaf Adolfs segrar. Han njöt här kungliga
hedersbetygelser; här var han å nyo konung af Böhmen. Bland diplomaternes talrika
skara märktes framför andra Frankrikes sändebud, tre till talet, det ena
afsändt i ilande hast efter det andra: först de lTsle, sedan Hercule de Charnacé,
omsider de Brezé, kardinal Richelieus svåger; deras sändning visade ifvern
och oron hos bundsförvandten på andra sidan Rhein och hvilka intressen,
som för honom stodo på spel.
133.
Gustaf II Adolf.
Jfr a. 185.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
