Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1636—1643. — Johan Baners och Lennart Torstenssons öfverbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skårne kunde samla sina tillförne nog spridda trupper på en mindre vidsträckt,
men derfor ock fastare operationslinie. Baners ställning blef dock härigenom
för den närmaste tiden särdeles betänklig: han belägrades, kan man säga, af
fiendtliga härar på alla sidor, och det var forst då han under otaliga faror och
motgångar lyckats spränga den jernring, som nu allt hårdare slöt sig omkring
honom, som en varaktigare framgång for de svenska vapnen var att
åter-förvänta.
Hatzfeld, nu generalissinius öfver de kejserliga och sachsiska härarna,
hade, oaktadt Baners ansträngningar att hindra detta, lyckats att förena sig
med trupper från Westfalen under fältmarskalken Götze, och dessa anryckte
med en stark här vester ifrån. Lesslie, som skolat uppehålla dem först vid
Unstrut1 och sedan vid Saale, var mycket för svag och måste draga sig
tillbaka mot Baners här. Denna hade midt under vintern intagit Erfurt och lagt
sig att belägra Leipzig. Staden var nära att falla och stormbar bresch redan
skjuten, då Baner till sin harm måste vika undan för öfvermakten. Han drog
sig tillbaka till det befästa Torgau vid Elbe och intog här ett ståndläger,
såsom Gustaf Adolf gjort vid Werben och Niirnberg. Sålunda trotsade Baner
i fyra månaders tid en flerdubbelt starkare fiende, under det att han lefde på
det kringliggande landets bekostnad.
Vid Oder hade Vrangel till en böljan haft framgång. Han besatte både
Berlin och Frankfurt; kurfursten af Brandenburg flydde ur sin liufvudstad och
böljade underhandlingar, medan svenska hären inneslöt det fasta Kttstrin. Då
nalkades en öfverlägsen kejserlig styrka under Marazini, och Vrangel måste
hastigt anträda återtåget till Pommern, der han gick i vinterqvarter.
Alla framgångar krigsåret 1636 blefvo, som vi sett, af föga varaktighet
i följd af svenska härens ständigt underlägsna antal. Det var endast med
möda, man lyckats hålla fienden från lifvet. Först i juni 1637 lemnade Baner
sitt läger vid Torgau, då tienderne hotade att från alla håll innesluta
honom. Från vester ansattes han fortfarande af Hatzfeld, i norr vid gränsen
af Pommern stod Marazini, i söder och sydost anryckte nya kejserliga härar
under Gallas från Thiiringen och Schwarzenberg från Böhmen. Baner hadc
endast 14 000 man att sätta mot fiendens 60000; med denna ringa styrka
ville han slå sig igenom åt Pommern för att söka förening med Vrangel.
Hastigt bryter han upp, går utan motstånd öfver Elbe och Oder och drager
sig ytterligare åt nordost för att genom en kringgående rörelse utmed polska
gränsen nå fram till Pommern. Vid Landsberg, der han ämnade gå öfver
Warthe, möter lian emellertid Gallas, som i god tid fått underrättelse om
Baners återtåg och i förening med Marazini på en kortare väg geuskjutit
honom. Nu syntes den lilla svenska styrkan ohjelpligen förlorad, instängd
som den var mellan floderna Oder och Warthe samt med en vida öfverlägsen
iiendtlig här framför sig. Men Baner tappade ej hufvudet. Han vidtog
åtgärder, som ville han draga sig åt Polen; och medan fienden var som ifri-
1 En liten biflod till Sanle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
