Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Kristinas senare regeringsår och tronafsägelse (1654)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 SVERIGES STORHETSTID. 1611—17 18. — KRISTINA. 1632 —1654.
t
skranka någonderas rätt. Det var emellertid klart, att sådana medel ej voro
tillräckliga att för framtiden afleda det hotande ovädret.
En annan fråga, som vållade mycket bekymmer, var den ora
arffölj-den. Ständerna bade vid flere tillfallen anhållit, det drottningen för att i
detta afseende trygga riket måtte förmäla sig, och äfven uttryckt sina
förhoppningar, att hennes val skulle falla på den unge pfalzgrefven Karl Gustaf.
Vi hafva redan omtalat, huru Kriatinas sinne småningom aflägsnades från
honom, och huru hon fattade beslutet att lefva ogift. För att afklippa allt
vidare tal härom och för att derjemte gifva Karl Gustaf något, som hon trodde
i hans ögon skulle uppväga förlusten af hennes hand — »en krona är ju också
en vacker flicka», yttrade hon — beslöt hon att låta utropa honom till
tronföljare. Då ständerna på riksdagen 1G49 ho3 drottningen förnyat sin anhållan
i fråga om giftermålet, öfverraskade hon dagen derefter, den 24 februari, det
alldeles oförberedda rådet med sitt förslag. Alla de gamla rådsherrarne
af-styrkte och funno företaget betänkligt; men hon nedtystade de många
invändningarna med en anspelning på deras förkärlek för valriket och framlade
förslaget för ständerna, som, enligt drottningens önskan, erkände Karl Gustaf
för hennes efterträdare, derest hon utan arfvingar afginge. Endast med stor
svårighet kunde man förmå Axel Oxenstjerna att sätta sitt namn under ett
för honom så motbjudande beslut. Kristina hade dock utan tvifvel rätt deri,
att detta var enda utvägen för att förekomma olyckliga tvister vid hennes
afgång, och den fasthet, hvarmed hon i denna punkt dref sin vilja igenom,
är väl värd både får beundran och tacksamhet. Följande riksdag tog hou
steget fullt ut: hon lät 1650 års ständer förklara kronan ärftlig inom Karl
Gustafs manliga afkomma.
Kristinas angelägenhet att få frågan om tronföljden på det klara
sammanhängde nära med ett beslut, som hon på egen hand, fattat, beslutet att
nedlägga kronan. Småningom hade denna tanke mognat inom henne. Af
flere tecken hade man redan kunnat spörja ett dylikt uppsåt, då Kristina vid
ett besök, som hon oni sommarn 1651 aflade hos sin moder i Nyköping, för
första gången yppade sin afsigt för Karl Gustaf och derpå i rådet, och det
med sådan bestämdhet, att redan till hösten samma år ett ständernas
utskott sammankallades till Stockholm ior att mottaga hennes afsägelse.
Pfalzgrefven, som ej kunde tro, att drottningen menade allvarligt, äfvensom de
bekymrade rådsherrarne gjorde allt för att förmå henne afstå från sin plan.
Kristina syntes dock, trots alla föreställningar, obeveklig; hela hennes
handlingssätt visade, att hon med det snaraste ämnade sätta sitt beslut i verket.
Det var först, då den åldrige rikskansleren i spetsen för utskickade från rådet
och ständerna på det enträgnaste bönföll, det hon måtte qvarstanna, som
Kristina förmåddes att tills vidare behålla regeringen.
Inom sig sjelf förblef dock Kristina orubbligt besluten att vid tillfälle
utföra sin plan. De skäl, som bevekte henne härtill, voro allt för djupt
rotade både i tingens läge och hennes egen personlighet, för att hon i längden
skulle afhålla sig derifrån. Hon kunde å ena sidan ej undgå att märka, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
