Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlust i döde och sårade skattades till minst 5 000 man, på de förbundnes
sida förlorades endast 700. Inga fångar togos; det ömsesidiga hatet var si
stort, att man ej gaf pardon, utan dödade, hvar man kunde. Karl Gustaf
hade under slaget lagt i dagen härförarens snille; äran af segern var i främsta
rummet hans. Men han understöddes också af svensk och tysk tapperhet,
och Brandenburgs kurfurste skar några af krigarens bästa lagrar. Han
prof-vade kraften af den här han skapat. Slaget vid Varsjav var »den preussiska
armeens första strid».
Johan Kasimir hade före slaget lofvat att >gifva svenskame till frukost
åt tatarerne» och sätta sin upproriske vasall, > der hvarken sol eller måne kunde
lysa». Deraf blef intet, men han måste sjelf rädda sig undan fångenskapen
genom en hastig flykt till södra Polen, der han sökte samla sina skingrade
skaror. Hans hufvudstad föll åter i segrarens våld. För Karl Gustaf blef
.segern utan några vigtigare följder, emedan han var ur stånd att förfölja
oeh krossa den slagne fienden. Danmarks anfall hejdades för ögonblicket,
•det var nästan allt. Militäriskt starkare blefvo svenskarne ieke. Kurfursten
ville ej längre följa sin bundsförvandt; fostbrödralaget såg ut att blifva
farligt, och han hade att tänka på sin egen säkerhet. I hans intresse låg det
ej att hjelpa Sverige kufva Polen, hellre då att »hålla en riktig balance?
mellan båda. Kurfurstens hållning tvang Karl Gustaf att efter ett kort
framträngande mot Radom draga sig tillbaka mot norr, der han lät sina trupper
intaga en försvarsställning till Storpolens och Preussens skydd. Sjelf begaf
han sig till Preussen för att vara närmare det ryska kriget och spela ett
•diplomatiskt spel med Holland och Brandenburg i tanke att derigenom kunna
upphjelpa sin ställning. Farorna gjorde honom benägen till fred, men hans
upprepade anbud afböjdes af Johan Kasimir, hvars krigsifver eggades af främmande
makter. Fieudtligheterna fortsattes och afsågo å den polska sidan dels att
undsätta Danzig, dels att göra ett inbrott i det hertigliga Preussen. Det
senare hindrades genom Stenbocks vackra seger öfver litauerne i striden
vid Fili p po v o (den 12 oktober 1656); det förra hade bättre framgång, och i
början af november höll Johan Kasimir sitt högtidliga intåg i den gamla
hansestaden. Karl Gustaf kände sig för svag att anfalla honom. Kriget
tynade af för en tid, och man underhandlade å alla sidor mera än man stred.
Den svenske konungen gjorde sitt yttersta. Köpmännen i Holland blidkades
redan genom fördraget i Elbing af den 1 (11) september, som
tillförsäkrade dem vissa betydande fördelar i handeln. Det gälde framför allt att
hålla fast kurfursten, som kände Sveriges trångmål och derefter bestämd?
priset för sin trohet. Redan i september begärde han suveräneteten öfver
Ostpreussen, hvilket för Karl Gustaf innebar en väsentlig rubbning af hans
polska planer. Det blef likväl allt mera nödvändigt att foga sig efter en
bundsförvandt, som icke kunde undvaras och som af alla Sveriges fiender
med lock och hot frestades till afläll. Johan Kasimirs ankomst till Danzig
verkade bestämmande. Den 10 (20) november 1656 ingicks fördraget i
Labiau, som förnyade vapenförbundet i Marienburg, men i gengäld »för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
