Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Karakteristik af förmyndarregeringen. — Dess inre och yttre politik (1660—1672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han anföll »den blå boken» i alla dess delar; han vederlade den ej, menhaii
genomdref en statsreglering, bygd på andra, ohållbara grunder, »kasteli i
lnften» utan stöd. I sjelfva verket leddes finansförvaltningen under dessa sista
år efter vexlande principer, livaraf följde en stigande förvirring och en ökad
svårighet att tillfred&ställa ögonblickets mest trängande behof. Statens nöd
växte, men i bredd med den ifvern hos de styrande att tillgodose sig sjelfva
och sina vänner med nya förmåner. Lättsinnet, forblindelsen kunde icke vara
större. Hos en och annan väcktes likväl ibland tanken på ett framtida ansvar.
Under förmyndarregeringens sista» år inträffade en vigtig förändring i
Sveriges förhållande till främmande makter. Louis XIV hade beslutit att
er-öfra Holland. Det lilla landet skulle straffas för trippelalliansen, och det skulle
tillintetgöras såsom ett hem för borgerlig frihet och protestantisk tro. Det
var i denna sin egenskap ett föremål för den franske sjelfherskarens misshag.
Frankrike skulle genom Hollands eröfring befästa sitt politiska öfvervälde i
Europa och derjemte intaga en herskarställning på hafven. Men för
uppnåendet af detta mål måste Louis XIV spränga trippelalliansen, vinna
bunds-förvandter och förmå Europa att stillatigande åse republikens undergång. Från
1668 verkade den franska diplomatien i denna riktning med obestridlig
skicklighet och framgång. Englaud vans genom den hemliga traktaten i Dover
1670, och på sensommarn 1671 afgick en af Louis XIV:s bästa diplomater till
Stockholm för att genom löften om stora subsidier locka Sverige öfver i
Frankrikes förbund. Utan hopp var han icke. Trippelalliansen hade visat sig vara
»en ofruktbar mark», och många af den lättböjliga hop, som en gång skaffat
Björnklou seger, hade derför svalnat i sin ifver för en politik, hvars
ekonomiska utbyte blifvit så obetydligt. Det var detta de la Gardie visste; han
kunde derför förespå en lycklig utgång, om blott Frankrike ville med Sverige
underhandla »enligt gammal sed>. Den »seden» kände både Louis XIV och
hans sändebud.
Under flere månader var det franska förbundet hufvudäranet för de mest
spännande strider inom den svenska rådkammaren. För Frankrike talade
först och främst de la Gardie, ledd af begär att betrygga sin egen makt och
att vinna dessa subsidier, som kräfdes för att åtminstone för stunden
upprätthålla staten i dess inre. Mot Frankrike yttrade sig Björnklou, så länge
han lefde, samt jemte och efter honom Sten Bjelke och Johan
Gyllen-stjerna. Den senare blef efter Björnklous död de la Gardies farligaste
motståndare och den skickligaste försvararen af trippelalliansens grundsatser; i
afgörandets ögonblick upptog han nästan ensam kampen mot det franska
partiet iuom rådet och firade derunder, ehuru till sist besegrad, en af sina
största triumfer såsom statsmau.
Denne Johan Gyllenstjerna hade länge varit en af Sveriges framstående
män. Född 1G35, blef han redan vid 25 års ålder kansliråd och började på
riksdagen i Stockholm 1660 sin i egentlig mening politiska bana. Vid 1664
års riksdag var han den erkände ledaren för oppositionen på riddarhuset.
Hans ståndpunkt var vid denna tid afgjordt aristokratens, och han höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
