Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarräfsten. — Reduktionens utförande. — Reduktionen i de eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gilla den. I tillämpningen ville det säga, att innehafvaren af ett hemman, kopt
för en så kallad ofruktbar fordran, måste utan vidare till kronan afträda
hemmanet, sedan dess sammanlagda räntor betäckt hans ursprungliga fordran, och
han måste vara tacksam dertill, om han befriades från efterkraf för hvad han
möjligen uppburit för mycket. En betydlig mängd gods kommo sålunda att
utan lösen till kronan återgå eller blefvo ännu oftare med andra af lika värde
ersatta.
Men reduktionen angrep till sist äfven sådana köp, som blifvit gjorda for
fruktbart kapital. Angreppet gälde närmast de så kallade oköpta räntorna,
hvarmed man förstod de vid jorden fästa afgifter under många namn, hvilka,
från böljan tillfälliga, småningom antagit egenskapen af stadigvarande skatt.
De hade vid de köp, som Gustaf II Adolf och Kristinas förmyndarregering
af-slutit, den förre till 3, den senare till 472 procent, icke uttryckligen i köpet
ingått, men de hade i tysthet och naturligt deri inbegripits och allt sedan
* oantastade under frälsefrihet uppburits. Nu kom Karl XI på tillskyndan af
sina rådgifvare i reduktionsmål, särskildt Gyllenborg, och fordrade, att dessa
extraordinarie räntor skulle såsom oköpta ersättas, hvilket i sjelfva verket ville
säga, att godsen skulle betalas om igen. Han höll sig i detta fall till
köp-afhandlingarnas nakna bokstaf; men han glömde eller ville glömma, att, om i
tider, då räntan var 8 till 10 procent, en köpare af ett kronohemman hade
underkastat sig till exempel en 3-procents köpetaxa, detta intet annat
betydde, än att blott den gamla ordinarie räntan såsom fast hade lagts till grand
för köpeskillingens uträknande, under det att köparen faktiskt kommit i
åtnjutande af hemmanets samtliga räntor. Det nya reduktionsforslaget
framlades för 1686 års riksdag, på samma gång som konungen begärde, att
lösningsrätten till försålda kronogods på förbudna orter skulle utsträckas till tiden
före 1632. »Kungl. maj:ts ständer» hade vuxit tillräckligt till i lydnad for
att icke motsätta sig konungens önskningar, och bifallet gafs utan mycken
öfverläggning, om också med föga glädje. Genom ett föregående beslut vid
samma riksdag hade ständerna, åtminstone medelbart, gifvit reduktionen
utsträckning åt ett annat håll. Man hade länge rådplägat med hvarandra om
det bästa sättet att minska statens tryckande skuld — det var riksdagens
hufvudfråga — och man fann det till sist i en allmän nedsättning af den
afta-lade räntan. Tillämpadt på den stora grupp af statens fordringsegare, som
till sin säkerhet innehade pantgods, lydde beslutet så, att endast 5 procent af
godsens räntor skulle anses såsom intresse och det öfriga skulle utgöra
afbe-talning af hufvudstolen, hvarjemte beräkningen skulle hafva tillbakaverkande
kraft. En mängd pantgods kommo sålunda att utan ersättning återgå till
kronan, och pantinnehafvarne sågo sig dertill, om godsens öfverskottsräntor
blifvit större än deras ursprungliga fordran, förvandlade till kronans
gäldenä-rer, för hvilka det endast återstod att tacka, om de ej utsattes för efterkraf.
Om man endast afser de stora drageu, så var med dessa beslut om
köp-och pantgodsen vid 1686 års riksdag den yttersta gränsen hunnen af den
revolutionära våldsamhet, som utmärkte Karl XI» reduktion. Hvad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
