Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarräfsten. — Reduktionens utförande. — Reduktionen i de eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphäfvande. Adeln svarade med en i ödmjuka ordalag affattad vagran både
till det ena och det andra. Den förklarade med afseende på
godsindragningen, att dess besittningsrätt blifvit bekräftad samt dess fri- och rättigheter
stadfästa af biskopar, erkebiskopar och konungar, hvarjemte den påminde
derom, att Karl XI sjelf gifvit det löftet, att Livlands ridderskap ej mot sin
egen vilja skulle blifva någon reduktion underkastadt. Några dagar derefter
afgaf Lichton ett andra, vida mildare förslag, uppsatt i öfverensstämmelse
med hans hemliga instruktion och senare order från Karl XI. . Enligt detta
skulle reduktionen inskränka sig till de fordom »ad publicos usus» anslagna
gods, som svenska regenter gifvit, och äfven med hänsyn till dem skulle gälla,
att om de försålts, förpantats eller gått i arf och liqviderats, skulle kronan
endast ega rätt att lösa dem. På dessa nya anbud, hvilka vitnade om en
mycket stor moderation hos Karl XI, svarade den livländska adeln med ett nytt
afslag, om igen åberopande sina något tvifvelaktiga privilegier. Med
anledning deraf sökte Lichton i en längre skrift bevisa den rättsliga giltigheten
af det andra reduktionsforslaget, dervid anförande alla de skäl, som sedan af
Karl XI sjelf åberopades för rättmätigheten af den livländska reduktionen
under dess mildare skede. Lichton föste ridderskapets uppmärksamhet derpå,
att de län, som gifvits af svenska regenter, platt intet hade att skaffa med
lirländarnes »härmästerliga och polska privilegier». De voro underkastade
svenska stadgar, hvaraf följde, att konungen egde rätt att disponera dem,
»som konjunkturerna och rikets säkerhet dikterade». De flesta af de
livländska donationerna innehades också pä Norrköpings besluts vilkor. Hvad
vidare angick de svenska konungarnes stadföstelse af deras privilegier, var
den alltid åtföljd af en klausul: »vår och rikets höghet i allt oförkränkt»,
hvartill i synnerhet hörde dispositionen öfver alla förläningar. Till sist
förklarade Lichton, att Karl XI i sin ofta omtalade resolution på livländarnes
besvär, dagtecknad den 10 maj 1678, alls icke befriat dem från all reduktion,
men stält i utsigt en framtida uppgörelse i ämnet mellan honom och
Livlands ridderskap.
Lichtons skrift blef utan verkan. De livländska herrarne höllo fast vid
sin uppfattning och satte mot reduktionen ett segt motstånd, som väl kunde
fördröja, men ej afvända deras öde. Karl XI var ej van att gifva vika.
Inom Sveriges egna gränser böjde sig allt i obetingad underkastelse; det var
knappast att undra på, om han äfven af feodalherrarne i ett underkufvadt
landskap fordrade lydnadens dygd. När dessa herrar i sin halsstarrighet svarat
på hans reduktionsforslag med ett nej till alltsammans, då upphörde han att
fråga dem och bestämde reduktionen i Livland efter sitt eget behag, tid efter
annan förklarande, att Livlands ridderskap i denna sak hade inga rättigheter
att åberopa. Allt våldsammare trängde reduktionen på och bedrefs med
mycken ifver, ehuru under många svårigheter. Den inskränktes likväl länge
till den svenska tiden enligt Karl XI:s uttryckliga föreskrift, och flere
lindringar beviljades här lika som i Estland, framför allt den, att innehafvaren
fick öfvertaga sitt gods på ärftligt arrende med nedsättning till en tredjedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
