Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Sveriges yttre politik ander Bengt Oxenstjernas ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag i början af år 1689 de penningmedel, som skulle sätta honom i stand att
väl rustad till lands och sjös både uppfylla sina forpligtelser i det stora kriget
samt med vapen i hand genomdrifva den holsteinske hertigens återinsättande.
Danmark gjorde då en dygd af nödvändigheten och gaf vika, ehuru icke förr
än i sista ögonblicket, då kriget redan stod för dörren. Den 20 (30) juni 1689
undertecknades fördraget i Altona, genom hvilket hertigen af Holstein
insattes i alla sina gamla rättigheter.
Så gick krigsfaran å nyo förbi och Karl XI kunde låta hvila det svärd,
som han redan till hälften hade dragit. Frågan var, om han och Sverige
äfven under de följande åren skulle få forblifva blotta åskådare till den
verlds-strid, som utkämpades inom Europa. Försök gjordes oupphörligt att locka
Karl XI derin; och om han fått följa sin personliga böjelse, skulle han
visserligen hafva velat öka de krigiska lagrar, som han redan vunnit. Men
kännedomen om hans lands verkliga behof och önskan att befasta det verk han
börjat ledde honom att försaka sig sjelf och att ställa fredens bevarande såsom
sitt första syftemål. Den uppgiften var ej alltid den lättaste. Sverige var
ännu en stormakt och så väl Frankrike som de förbundne sökte dess
verksamma vänskap. Båda partierna hade också i Karl XI:s omedelbara närhet
sina mer eller mindre oegennyttiga förespråkare, hvilka ej tvekade att använda
den politiska intrigen för att bereda framgång åt sina planer och störta sina
motståndare. I sjelfva verket rycktes den i dessa ting oerfarne konungen
mellan stridiga inflytelser, och hans yttre politik bar också stundom vitne om
hans vacklan. De utrikes ärendena leddes fortfarande af den erfarne Bengt
Öxenstjerna, kejsarens och konung Willems vän, och i det hela gälde väl till
Sveriges lycka den gamle statsmannens kloka råd mer än någon annans. Men
obestridt och oafbrutet var detta inflytande icke. Mer än en gång väntade
man Oxenstjernas fall. Han motarbetades af ett mäktigt parti, herrar »med
fransyska magar», hvilka antingen ansågo, att Sveriges storhet och trygghet
funnos endast i Frankrikes förbund, eller ville föra oss in i ett äfventyrligt krig,
i hopp att det skulle återverka på våra inre förhållanden. På många, kanske
de fleste af dem utöfvade äfven i någon mån Louis XIV:s guld sitt inflytande.
Till detta franska parti hörde Nils Bjelke, Lindsköld, Fabian Vrede,
Gyldenstolpe, Vallenstedt, Vellingk och Hastfehr. Den ledande mannen var utan
tvifvel hjelten från slaget vid Lund, Karl XI:s förtrogne krigskamrat, grefve
Nils Bjelke, som, orolig och ärelysten, ville utom krigare äfven vara statsman.
Det blef han väl icke, men omständigheterna och hans egna lidelser gjorde
honom till en djerf politisk ränksmidare med vidtsväfvande planer och med en
offentlig moral, som är tvifvel underkastad. Under åren 1690—1691 stod hans
stjema högst. Med brinnande ifver kastade han sig in i det stora diplomatiska
intrigspelet och inlät sig på eget bevåg i hemliga underhandlingar med
främmande makter, drifvande en franskvänlig politik, om hvars företräden han
hoppades öfvertyga sin konung. Vintern 1691 var Bjelke i Stockholm och satte
derunder alla krafter i rörelse för att störta Öxenstjerna. Han sökte förmå
Karl XI att bryta med de allierade och jemte Danmark öfvergå till Louis XIVs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
