Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
Åfsfittnmgskriget mot August II. 1702—1706.
Karl Xll:s tåg mat Yarsjar, 1702. — Slaget vid Klissor. — FredsffiroSk. — ErSfrlagea af Thor», 1703.
— Partistriderna i Polen. — Angnsta afsittnlng. — StaniolaTt Tal, 1704. —i Freden ned Polen. — Kriget i
Litauen. — Freden i Altranstådt, 1706. — Karls Tistelse i Sachsen, 1707.
I slutet af året 1701 ryckte Karl XII sjelf med några tusen man af den
svenska hären öfver det egentliga Polens gräns in uti Litauen, der det
borgerliga kriget redan brutit ut. Han ville skydda Sveriges vänner, bröderne
Sapieha, mot deras fiender af slägten Oginski, men han tänkte framför allt
bemäktiga sig någon framskjuten, vigtig punkt, som kunde tjena svenska
hufvudhären till stöd vid dess förestående inmarsch i Polen.
I december besatte han Kovno vid Njemen och qvarlemnade der en
styrka under den tappre öfverste Hummerhjelms befäl, hvarefter han sjelf,
åtföljd af några få ryttare, återvände genom det af fiender uppfylda landet
till högqvarteret i Kurland.
Sålunda var en del af republikens område besatt af svenska trupper och
början gjord till de förvecklingar, som både för Sverige och Polen blefvo så
ödesdigra. I januari 1702 bröt den svenska hufvudhären upp och inryckte i
Samogitien, der den för några veckor intog nya vinterläger med högqvarteret
i Bielovice. I slutet af mars satte den sig åter i rörelse, gick i första hälften
af april öfver Njemen och tågade derefter under sträng ordning, men många
mödor förbi Grodno genom Podlakien mot Yarsjav. Den 14 maj slog den
läger utanför Praga.
Nästan utan att finna något motstånd hade Karl XII framträngt till
Polens hufvudstad. Man hade sökt hejda honom på hans väg genom
fredsunderhandlingar, icke genom vapen. Åt konung Augusts hemliga
meddelanden lånade han ej sitt öra. Den polska riksdagens sändemän tog han emot
och hörde med orubbadt lugn deras något egendomliga andraganden. De
talade om kriget mellan deras egen konung och Sverige som om en sak,
hvilken ej kom Polen vid, och de erbjödo republikens bemedling i striden, under
vilkor likväl, att de svenska trupperna drogo sig tillbaka och alldeles utrymde
Polens område. Ett sådant sätt att betrakta förhållandena kunde ej gerna
vara Karl XII:s. Polen stod i hans ögon icke utanför kriget. Konung August
hade, utan hinder från polackarnes sida, haft deras land till ryggstöd under
sin orättmätiga kamp mot Sverige, och han skulle utan tvifvel hafva det, sa
länge han vore Polens kung och inom detta sitt rike hade att påräkna ett
anhang. Det var åtminstone Karl XII:s mening.
Sin rätt att föra sina segrande vapen hvart som helst inom fiendens land
hvarken kunde eller behöfde han ifrågasätta. Polen och August voro
solidariska, så länge de hörde samman; det blef annorlunda, först sedan de skilts
åt och polackarne gjort sig fria från en herskare, som redan många gånger
brutit sina eder. Det var denna skilsmässa, Karl XII å nyo påyrkade vid
sina underhandlingar med den polska riksdagens sändebud och i sina öppna
förklaringar till Polens folk. Han sade sig icke komma såsom eröfrare, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
