Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som anfördes af Marderfelt, slagen vid Kalisj den 19 (29) oktober 1706 af en
mångdubbelt starkare rysk-sachsisk här under befäl af Mensjikof och August II
sjelf. Denna sin första och sista seger öfver de svenska vapnen urskuldade
August hos Karl XII dermed, att striden blifvit honom aftvungen, och han
lät sina sändebud påyrka fördragets fortsatta hemlighållande såsom
nödvändigt för hans egen personliga säkerhet. Hela hans tillvägagående vid denna
tid var för öfrigt utmärkt genom en dubbelhet, som ej kunde annat än väcka
misstro. I sina underhandlingar med Earl XII höll han fast vid den slutna
freden och visade vid sammanträffandet med den svenske konungen alla
tecken af en uppriktig vänskap; men i Varsjav lät han sjunga segersånger,
talade i bref till tsaren om sin tillgifvenhet för Ryssland och sin fiendskap
mot Sverige och begärde hemligen hjelp af vännerne i Berlin och Kjöbenhavn.
Karl XII sönderslet på en gång denna väfnad af trolöshet. Han
offentliggjorde fredsfördraget, som ingåtts uti Altranstädt, förmådde August sedermera, |
den 9(19) januari 1707, att å nyo stadfästa det samma och tvang honom efter
hand, ehuru med mycken möda, att uppfylla fördragets alla bestämmelser.
i?
Afven Patkul utlemnades; han hade . sedan ett år lefvat i sachsisk fångenskap,
ett offer för det hat, han sjelf uppväckt hos statsmännen i Dresden. Sedan
han kommit i Karl XII:s våld, var hans öde gifvet. En kort tid efter
svenskarnes marsch från Sachsen blef han på polskt område rådbråkad och
halshuggen; det var enligt tidhvarfvets hårda lagar det straff, som borde drabba
den, hvilken brutit sin undersåtliga tro och förrådt sitt fädernesland. Sådant
var enligt Karl XII:s åsigt Patkuls brott, och han ansåg, såsom ban skref till
sin syster Ulrika Eleonora, att straffet »ej fick eftergifvas för exemplets skull».
För den, som i våra dagar sätter sig in i den djerfve, samvetslöse
äfven-tyrarens lifsgerning, torde det vara klart, att han väl fortjent sitt öde.
Karl XII:s vistelse i Sachsen blef en händelse af verldshistorisk vigt.
Han hade med sina soldater närmat sig sjelfva skådeplatsen för det krig.
som upprörde södra och vestra Europa, och den tanken väcktes bos mången,
att han på ett eller annat sätt skulle afgörande ingripa i den stora
verlds-striden. Ställningen var sådan, att för en kort tid Europas öde hängde pa
Karl XII:s segrande svärd. Det var i känslan häraf, som i närheten af hans
läger vid Altranstädt samlades en skara af furstar, krigare och statsmän,
hvilka ville se tidens ryktbaraste man, vinna hans ynnest och inverka pa
hans handlingssätt. I sjelfva verket var svenskarnes inbrott i Sachsen till
fördel för Frankrike, emedan dess många fiender under ögonblickets ovisshet
hejdades i sina anlopp, och Karl XII hade, utan att sjelf vilja det, handlat,
som om han varit »bourbonernes bäste vän». Louis XIV kände, att så var,
och arbetade med all ifver att qvarhålla den svenske hjelten. De förbundne,
som fruktade hans inblandning, sökte deremot att aflägsna honom från
Tyskland genom att leda hans tankar på fienden i öster. I denna riktning
verkade hertigen af Marlborough, när han i april 1707 uppvaktade Karl Xll ^
i Altranstädt och der hade sina öfverläggningar med hans ministrar.
Den engelske statsmannen hade ej många anledningar till oro. 1 sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
