Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åskan lät åter höra sig, men med starkare
dån; hon kom allt närmare och tilltog i styrka,
och luften blef tung och gästerna tysta i
Kettils sal. Med korta mellanskof rullade de
väldiga knallarna, och mången som blickat upp
åt vindögat, sänkte åter hufvudet, med ögonen
bländade af blixten. Himmelen ljungade och
brann. Alla kände att det fanns en Gud; men
var det den store, helige och evige Allfadern,
det höga outgrundliga Väsendet, hvars tillvaro
äfven nordmännen anade, den makt som hade
ödet i sina händer, och mot hvilken ingen
kunde strida, ehuru starkt han tröstade på sig sjelf
eller på den gud som bodde i hans eget bröst?
Eller var det verkligen den gamle Asa-Thor,
den vrede hämnaren, som drog fram för att
krossa de fege, hvilka affallit från hans dyrkan?
Kettil trodde det sednare, der han satt och
kastade brinnande blickar omkring sig och
stundom böjde hufvudet ned mot det snöhvita
skägget till en bifallsnick, och liksom han velat säga:
»Väl, min starke gud, jag hör att du lefver!»
Men hvad som väckte hans förvåning och harm
var den unge gästens beteende. »Den arme
gudlöse mannen», såsom Kettil benämnde
honom, hade rest sig upp, och stod der nu i fulla
behaget af sin ungdomsstyrka, liksom förklarad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
