Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Qvinnorna, som ofta med välbehag betraktat
den vackra Rolf, hade äfven nu sina ögon
fästade på honom; men denna gång kom det sig
kanske deraf, att ädelstenarne på svärdsfästet
tindrade med en så förunderlig glans, liksom
om den nyss sporda blixten hade fördelat sin
eld emellan dem.
Det var endast några ögonblick han bibehöll
denna ställning. Men just då gamle Kettil, der
han segrande och väldig satt i högbänken, trodde
att Rolf skulle återtaga den förnekelse han gjort,
lyfte han åter hufvudet med ett strålande
uttryck i de vackra och ädla dragen.
— Det var min Guds stämma som har
talat, — utropade han; — det var himmelens
dunder, som krossar Valhalls gudar. Det
finnes endast en bild inför hvilken menniskorna
skola böja sina knän; denna bild är korset. Vid
denna bild bad jag; min Gud hörde mig. Och,
— tillade han och lyfte svärdet öfver sitt
hufvud, — korset, korset är den sanne hjeltens
segerrika vapen.
— Amen! amen! — hördes djupa röster
svara, och allas blickar vändes nu till den unga
höfdingens män, som böjde sig ned med
korslagda händer öfver bröstet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
