Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre år förgingo och ännu lefde Kettil i sin
graf. De gamle männen, som förde lifsmedel
till honom, konimo hvarje morgon med detta
budskap till Hildur; men aldrig ett ord eller
en helsning medförde de från honom. Kettil
talade aldrig; han slog endast på sin sköld, till
tecken att han lefde.
Stundom i stjernklara nätter sågs en reslig
man stå uppe på högen, der han ofta dröjde i
flere timmar; man sade då att det var Kettil
som samtalade med sina gudar, hvilka han i
stjernorna såg vandra fram öfver hans hufvud.
Innan han åter steg ned, sträckte han alltid
armarna mot Kettilstad, liksom han velat
välsigna någon han der hade kär. Ingen vågade
nalkas honom; ty när det hände, begaf han sig
hastigt in i högen, slog dörrn till efter sig, och
en vapenklang hördes derinifrån.
En morgon kommo de trogne tjenarne tysta
och sorgsna tillbaka från högen. En förändring
tycktes hafva timat, och de berättade slutligen,
att de denna morgon icke såsom vanligt hört
skölden klinga och, när de med oro skådat in
genom dörröppningen, hade Kettil suttit med
brustna ögon. Hildur, som sjelf ville öfvertyga
sig om sanningen häraf, följde de begge
tjenarne som för henne öppnade ingången till högen. (
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
