Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munken i nätet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid han blefvo borta från gården. Men Olof lät
sin dräng fara ensam och lade sig i ett bakhåll,
för att speja på pater Lucas.
Då aftonen började skymma, såg han också
riktigt vår munk komma på vägen med
långsamma steg, nedböjdt hufvud och korslagda
armar. Han mötte några vägfarande, hvilka
höllo stilla och bådo om hans välsignelse, och
han utbredde sina händer, med en värdighet
som kunnat anstå en biskop, och uttalade: »Gud
signe er, mina barn!» hvarefter han återtog sin
förra ställning och långsamt vandrade fram,
fördjupad i heliga tankar. Olof började ångra
sina misstankar mot den fromme patern, hvars
hela skick var så gudligt och värdigt, hvars
själ helt säkert i denna stund var fjerran från
den syndiga jorden hvarpå hans fötter
trampade. Men slutligen stannade munken och
spejade åt alla håll, och då han märkte att de
vägfarande voro försvunna, och att ingen annan
syntes på vägen, förändrade han plötsligen sin
hållning. Han skörtade upp sin fotsida kåpa,
och med lyftadt hufvud, lediga armar och
vingade steg, tog han kosan åt Essgärdet.
Nu kände Olof ingen ånger mer; han gnuggade
sina händer på en gång af tillfredsställelse
och vrede, ty nu var hämndens timme slagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
