Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lås eller nyckel, ej heller någon järnstång öfver dörren, mycket mindre
något hängelås.»
Allt gifver vid handen att vi, såsom ofvan sades, i denna för öfrigt
ganska ohyggliga fängelseform hafva att igenkänna den forntida »skemman»,
hvilken sedermera såsom »tjufkista» eller »häradskista» alltjämt
bibehålies, till dess den slutligen, såsom längre fram skall nämnas, mot
slutet af 18:e seklet officiellt aflyses.
Betydelsen af ordet skemma är ock i och för sig ett talande bevis
på vart första fängelses nära förhållande till den enskilde målsäganden.
Sagda ord betecknar nämligen en af de byggnader, hvilka tillhörde den
enskilde mannens gård, men icke blott frustuga, bostad för
konunga-eller jariadöttrar, utan äfven ett mindre förrådshus, en byggning, hvaruti
redskap, vapen eller andra saker förvarades.1 Det är lätt begripligt,
att vid de tillfällen, då en målsägande hade att förvara en förbrytare
eller annan fånge, han just skulle för fångens hysande anlita en
byggning af denna sistnämnda beskaffenhet. Den kunde lättast både
utrymmas och bevakas; dess användande för detta ändamål borde väl i de
flesta fall vara förenadt med minsta rubbning i gårdens inre förhållanden
och innebära största säkerheten för dess folk. Så blef af uteslutande
praktiska skäl den enskilde mannens förrådshus förebilden för vårt
äldsta fängelse.
Ett klarnande samhällsmedvetande beredde så småningom det
allmänna gent emot brottslingen en alltmer själfständig rätt. I samma
mån höjdes ock betydelsen af samhällsordningens representanter.
Väst-götalagen anvisar målsägande, som tre nätter haft hemma hos sig sin
tjuf fängslad, att öfverlämna honom åt häradshöfdingens förvar, om
denne icke dä ville sammankalla ting; och Landslagen stadgar om så väl
dråpare som tjuf och andra missgärningsmän, att målsäganden skulle
dem »i händer få konungens fogota», som ägde dem i konungens häkte
sätta och där gömma låta, till dess tinget infölle. Nästa steg i utvecklingen
blir, att denne fogde, oberoende af målsägandens vilja, äger gripa
missgärningsmannen och förvara honom »i iarn oc hæptu» å konungens
gård. Dem, som tilltalas för lasteligt tal emot konungen och hans råd
eller för olydnad mot konungens ämbetsmän, äger han insätta i »tornet»
eller »konungens häkte»; kan den, som ådömts böter för smädliga, icke
äreröriga ord mot konung och råd, icke gälda dessa, föres han, enligt
K. Kristoffers landslags föreskrift, i konungens häktelse för att där ligga
i en månad och äta vatten och bröd. Jämsides med dessa nya
fängelsetyper, hvilka utan tvifvel, till en början åtminstone, kunnat vara lika
mycket provisoriska som den föregående, möta andra dylika i de
uppväxande stadssamhällena; »xtupugrewasns hus» och »stadsens icern» eller
»t/öma» vittna om det allmännas försök att göra sin makt äfven här
gällande emot rättsstridiga viljor. Men rätt länge fängslar man förbrytaren
blott för att hindra honom att genom flykten undandraga sig ett väntande
kroppsstraff; fängelset är ett förvaringsmedel, icke i och för sig ett
»frihetsstraff».
1 Oldnordisk Ordbog, ved det kongelige Nordiske Oldskriftsselskab, af Erik Jonsson.
Kjbbeiibavn 1863.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
