Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tretton års fastor, vakor, svåra botöfningar, fängelselif och i allo
bristande omvårdnad utmattade kropp försvagades alltmera; och då han
ej orkade nog ifrigt arbeta, afstraffade honom vaktmästaren och
fång-knektarne med onda ord och hårda slag, icke påaktande hans böner om
att erhålla någon mindre tung arbetsuppgift. Det var tidens
renlärig-hetsfanatism, som här sporrade obarmhärtigheten; »man bör icke skona
kättaren!» — så föllo sig orden mellan bevakningspersonalen. Men icke
kan man väl undra öfver dessas sätt att fatta den olycklige fångens brott;
hvad vägde dessa obildade mäns hugg och slag emot det lifstidsfängelse,
honom ålagts af rättsordningens högsta väktare i riket?
Ansträngningarna och den dåliga födan försvagade honom emellertid
så, att han ej längre förmådde arbeta ens så mycket som i början.
»Stockmästaren» och fångknektarne antogo honom vara lat och vilja
förställa sig, hvadan de med hotelser och hård misshandel sökte tvinga
honom till större uthållighet. Hans begäran att få sysselsättning vid
»stamphuset», där tegelstenen sönderstampades, afslogs. Inträffade så,
att stadens alla väderkvarnar’under mer än tre månaders tid på grund
af vindstilla icke kunde mala; till tukthuskvarnen fördes da allt korn
och malt, som behöfde förmalas, och fångarne fingo arbeta värre än
vanligt. Utom sig af förtviflan hämnades Ulstadius med att för
fångbevakningen och en gång för besökande hofmän uttala förutsägelser om
stundande olyckor för konungen och riket. En svår febersjukdom
öfver-föll honom; han hoppades på döden, men den infann sig icke.
Vaktmästaren befallde honom dagligen på nytt att stå upp och arbeta, ansåg
honom låtsa sin sjukdom och hotade honom med kroppslig bestraffning,
om han ej lydde; möjligen var det vid något sådant tillfälle fången
verkligen ock inställde sig vid kvarnen men sjönk vid arbetet afsvimmad till
marken och måste, ehuru »stockmästaren» sökte få upp honom med slag,
tillstädjas återgå till sängen, dock med tillsägelse af stockmästaren, att
om han ej nästa dag arbetade dubbelt utan åter ställde sig sjuk, skulle
han ock få dubbelt sä mycket stryk. Ulstadius svarade sin plågare, att
denne ju icke visste, om Gud skulle låta honom få nåden att lefva ännu
en dag för att ytterligare och än hårdare få pina en Guds korsdragare;
detta uppfattades såsom en förutsägelse om mannens kort tid därefter
inträffade död.
Den nye stock- eller vaktmästaren visade honom större
barmhärtighet. Efter någon tid fick han slippa arbetet i kvarnen. Han sysselsattes
med att tillsammans med en hop andra fångar stampa, d. v. s. med
ett tungt block sönderkrossa tegelstenar, bära sten och andra bördor
från och till olika platser, arbeta i stadens tegelbruk, därvid han med
de andra fångarne hade att med sin spade på axeln gå genom stadens
gator den långa vägen dit, och slutligen att sy säckar. Det vill synas,
som om det varit vid denna tid, ungefär tio är efter hans inträde i
tukthuset, som han öfverflyttats till smedjegården.
Någon ändring i hans behandling var icke förenad med denna
förflyttning. Han bar ännu alltid sin tunga kedja dag och natt och var
likasom förr utsatt för bevakningspersonalens bestraffningar och härda
tuktan, »gleich wie die missethäter». Men han fick här arbeta i smedjan;
och han ägnade sig med så mycken lust åt detta arbete, att han efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
