Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock antagligt, att i åtskilliga fall sa icke kunnat ske; och det är
tydligt, att allmogen genom förpliktelsen om fångskjutsens besörjande äfven
under sådana förhållanden, om än oafsiktligt, inpressats under ett ansvar,
som icke kunde vara dem angenämt.
I k. resol. den 23 juni 1615 stadgas lifsstraff för den, som bryter
eller sönderslår konungens häktelse; är det ej konungs- utan stads- eller
häradshäktelse, göres nära hundra år senare, genom k. hr. den 16 nov.
1713, den författning, att den, som sådant bryter och utsläpper den där
fängslighålles, skall fällas till edsöres straff, med mindre sådant af
konungen lindras och med arbitralt straff belägges.
För en makt var det likväl möjligt att utan våld å fängelsemurarna
och utan tillstånd af konungen befria fångarne från deras dystra tvång.
Antagligen begagnade den sig ock rätt mycket af denna möjlighet. Vi
känna väl ej dödsprocenten bland fångarne från denna tid; men den har
säkerligen varit ansenlig. Fängelsernas tillstånd så väl som fångarnes
behandling och vård tala för ett sådant antagande. Vi erinra härvid
särskildt, att på förfrågan huruvida duellfångar, för hvilka i 1682 års
duellplakat stadgats jämte dryga böter fängelsestraff ända till tre år,
stundom fingo till sin hälsas konservation taga frisk luft, genom 2
§ uti k. res. den 22 okt. 1691 svarades, att sådan fånge tillåtes, »till
sin salighets befordran med vakt att gå i kyrkan, men ej att gå ur det
förordnade fängelse att söka någon vederkvickning med utgående.» Af
k. brefvet den 23 mars 1699 till hofrätten i Dorpt, i anledning af dess
klagan öfver fånghusen i Livland, ser man ock, att dessa voro så illa
inrättade, att ej blott män och kvinnor köllos fängsliga i samma rum,
där de »med hvarandra bedrefvo stora och grofva synder och förargelser»,
utan äfven stundom sig tilldroge »att fångarne för stank bortdogo». Blott
dessa drag af tidens uppfattning om hälsovård för fångarne och hvad
samhället i detta afseende kunde vara dem skyldigt, torde tillräckligt
styrka vårt antagande, att frihetsstraffet denna tid för icke få genom
sättet för dess tillämpning blef ett straff stundom för lifvet och ej sällan
ock till lifvet.
Med de i fängelserna döda förfar man på olika sätt alltefter deras
gärningar, medan de lefvat. Beträffande döda rannsakningsfångar
bestämde k. brefvet den 3 aug. 1698, att, om någon sådan dött innan
domaren hunnit fälla öfver dess brott en laga dom och den till exekution
befordra, tillkomme landshöfdingen i orten att utan korrespondens därom
med hofrätten strax låta verkställa begrafningen; och där den döde varit
någon af de gr of vaste missgärningsmän, såsom Guds och dess heliga ords
försmädare, tidelagare, mördare, grof trollare, kyrkotjuf eller annat slikt,
och han antingen själf tillstått sin missgärning eller ock medelst någon
underrätts dom därtill varit skyldig känd, så borde han genom bödeln
utur fängelset tagas och i galgbacken eller något moras nedgräfvas.
Hade han däremot begått dråp, annat tjufveri, rymt undan regementen
eller för hvarjehanda annan mindre lifssak setat fängslig, finge hans
kropp af ärligt folk handteras och i kyrkogården uti stillhet och utan
de vanliga ceremonierna begrafvas.
Dessa regler gällde tydligen ock vid de tillfällen, då till fängelse
dömda fångar i fängelset afledo, ehuru dessas antal ännu under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
