Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dåne rura, där adelen plägar häfftas uti». Den fördel honom, i fråga om
själfva fängelserummet, således tillförsäkrades, uppvägdes kanske dock
af den mindre fördelaktiga bestämmelsen, att han vore skyldig under
fängelsetiden underhålla sig själf utan någon konungens gravation. Med
hänsyn till bötesförvandlingen föreskrefs, att sex veckors fängelse skulle
svara emot 100 dir smt.
Såsom allmän regel bekräftades genom k. brefvet den 6 mars 1690
till Göta hofrätt »den allmänna praxin», att om någon, som blifvit fälld
till böter, föredroge att plikta med kroppen, sådant medgåfves. Och
genom ett annat k. bref den 3 aug. 1694 föreskrefs slutligen ock, att uti
ringa saker, såsom lägersmål, tjufnad och annat sådant, som utan
kommunikation med hofrätten plägade exekveras, borde exekution verkställas
efter vanligheten strax vid tinget och det i domarens närvaro, som öfver
slika exekutioners tillbörliga förrättande kunde attestera.1
I fråga om fångskjuts bestämdes genom k. brefvet den 1 april 1690,
att då någon fånge komme att föras ifrån en ort till annan, borde en
sådan fortskaffas af allmogen genom fri skjuts och utan betalning, hvilket
stadgande genom ett nytt k. bref den 24 maj s. å. förklarades
tillämpligt blott då någon missgärningsman afskickades utom länet; ty då, heter
det, en sådan allenast inom länet fortskaffas, användes därtill
konungs-delen af sakören. Postbönder befriades dock frän deltagande i sagda
onus.
Att detta ej inskränkte sig blott till tvånget af fri skjutsning, inser
man lätt vid beaktande af de bestämmelser, som gifvits för sådana fall,
då den, som borde bevaka fånge, af försummelse eller vangömo släppte
honom. Stadgandet i stadslagens tjufvabalk hafva vi redan nämnt. Praxis
i fråga om fängelsebevakningspersonalen torde redan nu hafva varit hvad
som längre fram i k. brefvet den 22 jan. 1724 föreskrifves, att
nämligen den försumlige borde »strax på samma sätt fängslas som den
bort-rymde fången i anseende till dess begångna brott bort vara häftader
uti»; och skulle vidare, jämlikt k. res. den 23 juni 1615, § 6, den
försumlige arbitraliter straffas »efter som saken och missgärningen är
till». Genom k. brefven den 29 juli 1698 och den 27 okt. 1699
begränsades strafflatituden till 50 dir snits böter samt åläggande »vid samma
vite» att inom ett hälft års förlopp den bortrymde fången att igenskaffa.
Kunde det utrönas, att fångvaktare för någon sin nyttas skull släppt
fånge, borde han undergå samma straff, som skolat drabba den
undkomne fången — således tillämpning af den grundsats, som redan
stadslagen fastslagit, och som nu i 1683 års krigsartiklar och
gevaldigers-instruktion med sagda begränsning upptagits. Om än i allmänhet ännu
»profossen» torde hafva åtföljt de förpassade fångarne på deras resor, är 1 * * * * 6
1 Mats Olofsson skrifver från Ekholinssund d. 17 juni 1658 till sin käre fader,
kyrkoherden, herr Anders, och ber honom förlåta sedelvisaren Simon Rasmusson och
hans hustru deras brott mot kyrkoherdens person och således låta dem komma in i
församlingen och i kyrkan och blifva delaktiga af H. h. nattvard, därvid han tillika
upplyser, det han efter kyrkoherdens tillsägelse »här på gården» straffat Simon »med
8 dagars straff i kistan i kallaste vintern och sedan med halsjärn gått i fullt arbete i
6 veckors tid». Under hvilken rubrik denna straffverkställighet kan vara att hänföra,
veta vi ieke; den torde icke hafva varit fullt rättsenlig. — Riksarkivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
