Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverståthållaren gillar ock konungen magistratens förslag, enär han
intet annat kunde förmoda, »än att ofvantalte straff icke ringa skräck
dem vanartigom skulle injaga, när de tillika med arbetets svårhet någon
dagelig nesa och blygd undergå skulle». Under öfverståthållarens
»godt-finnande» ägde därför stadens borgmästare och råd »inrätta till ett prof
någon förordning därom»; och det torde vara denna, som i k. brefvet
den 22 mars 1697 vinner konungens gillande. Här tinnes dock
ingenting stadgadt om kvinnofångarnas halsringsklockor; men det är icke
därmed visadt, att icke förslaget i denna del anknutit sig vid redan på
grund af 1684 års beslut bestående praxis. Man vet knappast annars,
huru talet om en »dagelig nesa och blygd» skall vara att tyda; själfva
renhållningsbestyret hade ju sedan gammalt användts för bestraffning af
både manliga och kvinnliga fångar.1
Lösdrifveriets tunga tryckte alltjämt rätt hårdt den bofasta
befolkningen i landet, och under de hårda åren 1684, 1688, 1689 och pä
1690-tnlet torde den hafva icke blott känts utan verkligen varit outhärdlig.
Vid riksdagarna 1682 och 1686 begärde ständerna kraftiga åtgärder
däremot; men om än sådana vidtogos, såsom då t. ex. 1683 på en gång
120 lösdrifvare i Stockholm anhöllos och skickades att tjäna på flottan,
eller då det stadgades, att hvar lösdrifvare, som anlände till
hufvud-staden, skulle straffas med tukthus och den, som härbergerat honom,
med böter af 40 mark o. s. v., strandade dock alla försök under de
ohyggliga nödåren från och med 1689.2 Tusentals svältande människor
lämnade under dessa år sina hem och ströko tiggande kring i landet;
till hufvudstaden styrde de flesta kosan, hvaraf hände, att stora skaror,
»många tusen från alla orter», såsom det säges i k. brefvet den 26 okt.
1706, där måste upptagas från gatorna och sammanpackas hvar helst
något utrymme fanns. Stadens magistrat föreslår under dessa
förhållanden att »för de 6,000 och några hundra daler, som af de
reformerande för deras mot kyrkoordningen begångna förseende äro vordna
exekverade och de fattiga tillgodokomma», måtte inrättas »några publika
verk såsom buldansväfveri, raspande af främmande trä, barkstampande
och sandstensslipande för tiggares sysselsättande.» Dessa verk tänkte
sig magistraten förlagda å Lejonanckars tomt vid Hammarbysjön, hvilken
plats därtill syntes vara tjänlig. Men Gvllenstierna anser i skrifvelse
den 13 mars 1694 de antydda medlen ej kunna för detta ändamål
användas utan förväntar, att enskilda intressenter skola finnas villiga att
anlägga de berörda verken, där de ju skulle kunna till egen båtnad
använda tiggarnes arbetskraft. Därmed förföll frågan. Kom så . det
fruktansvärda hungersåret 1697. Frän olika delar af riket ingingo de
hemskaste underrättelser om den härskande nöden; i Estland, Livland,
Finland, Pommern var tillståndet det förfärligaste; man uppgaf från
Finland redan i mars 1697, att därstädes 80,900 människor lidit
hungersdöden. Vid denna tid började man äfven i Stockholm hårdare ansättas.
I april månad beskrifvas förhållandena därstädes så här: »Många tusen
fattiga hafva från landet begifvit sig hit till hufvudstaden. De vackla,
1 I Rudling, Det i flor stående Stockholm; suppl. Sthm 1740, s. 371, uppgifves
anförandet af 1684 års magistrats förordning: »hvilket ock intill denna tid skedt är».
2 Se härom Frvxell, Ber. ur Sv. hist. XX, 199 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
