Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på det sjette året ieke den ringaste beklädning oss gifvit, som höga
kronan består, utan hafva vi äfven för stor hungersnöds skull måst äta
grus, hopblandadt med salt eller falaska, hvaraf största delen af oss äro
igenom detta stora elände så utaf sig komna, att de alldeles blifva
förlorade, helst vi mesta delen äro med sjukdomar besvärade.» Ingenting
annat begära de än besiktning uti hvad nöd och elände de stadda äro.
»Vi äro kristna människor», säga de, »icke böra vi då hållas såsom
oskäliga djur?»
Denna hårresande inlaga öfverlämnades genast till justitiekanslern,
som ofördröjligen infordrade kungl. krigskollegiets förklaring.
Redan dagen därpå, den 7 okt. 1772, afgifves denna. Däruti
redo-göres först för kontraktet mellan magistraten och hofrådet Ehrenreich
samt därefter för det memorial, Lalin den 4 jan. 1770 ingifvit till
sekreta utskottet. Däruti hade han visat omöjligheten af att för det
bestådda priset vidare behålla och nyttja fångarne samt begärt dels af
magistraten utfå den beklädnad fångarne varit och ännu voro i mistning
af, dels för framtiden 6,000 dir kmt i stället för de bestådda 1,800
dir kmt, då han ville svara äfven för beklädnaden, med förbehåll af
nödig vakt, handräckning och ett välbeläget säkert fångehus, emot hyra,
med proportionerlig tillökning i summan, därest fångarne blefvo flera än
50; afslogos hans fordringar, begärde han att få återlämna fångarne,
dock med rätt för Ehrenreich att från sista mars till sista oktober år-
ligen nyttja 15 friska arbetsföra fångar; hvarjämte Lalin å Ehrenreichs
vägnar förklarat sig i annat fall vara oskyldig till all den nöd och det
elände, dem annars ofelbart förestode efter högst tolf eller fjorton veckors
förlopp. Sekreta utskottet hade icke gjort något vid saken. Lalin hade
då vändt sig till Kungl. Maj:t, som remitterat frågan till krigskollegium,
hvilket däröfver den 27 april 1770 infordrat magistratens yttrande; men
magistraten hade aldrig svarat. Nu vitsordade kollegiet, att fångarne
fferfaldiga gånger med skäl klagat öfver sin medfart, därvid väl rättelse
skett, men att de fortfarande voro i mistning af den beklädnad, dem
tillkommit under det halfva år de kvarstannat å spinnhuset, enär
kommersekollegium och magistraten ännu tvistade om hvem af dem som skulle
utgöra densamma, samt att därjämte likartad tvist om
beklädnings-skyldigheten fortfarande påginge jämväl emellan magistraten och
Ehrenreich, så att fångarne på fulla fem år icke fått mer än ett års
beklädnad, den Ehrenreich anskaffat under förbehåll af ersättning utaf
magistraten; hvadan samtliga fångarne voro uti yttersta uselhet och
nakenhet stadda.
Efter att hafva omförmält fångarnes klagomål öfver dem genom
undandragna matpenningar m. m. åkommen hunger och svält samt de
med anledning häraf skedda undersökningar,1 sammanfattar kollegiet sin
1 I en till krigsfiskalen öfverlämnad officiell berättelse af den 16 sept. 1772, säges,
att anledningen till tukthusfångarnes å Kungsholmen klagan vore den, att Lalin tagit alla
dem, som förmått arbeta, »till salpetersjuderiet att aftaga tobaksblader», utan att de för
berörda dagar af honom bekommit något till sitt underhåll, »som då utgjorde 1 dir
28 öre på peison, hvarigenom de befarade, att deras usla belägenhet skulle blifva
odrägeligen ökad, till deras saknad af underhållspenningarna.» En fabrikör Österberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
