Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med kedja 3 rdr 16 sk., allt banko. De tre första slagen påsattes vid
länsfängelset, då arrestanten affördes därifrån, och hade därför
alltid anskaffats på kronans kostnad. Handklofvarna åter, »de enda, som
behöfde ombytas och tarfvades egentligen under forslandet», hade blifvit
af häradens medel anskaffade och kunde visserligen på lika sätt
dädanefter erhållas. Så anser ock landshöfdingen i Örebro. Ensamt
grefve Cronstedt i Linköping ingår i någon beräkning af hvad
nyföreslagen tangsel skulle kosta. En sådan, i enlighet med livad
landshöfdingen i Skaraborgs län, Georg Adlersparre, i kungörelsen den 15 juni
1811 fastställt, ungefär sådan som Edelcreutz beskrifvit det vanliga
slaget med tillägg af »en särskild kedja, 21/2 alnar lång, som medelst
en klafve med lås fästas oin foten med ena änden och med den andra
vid åkdonet», skulle efter i Linköping rådande pris kosta 13 rdr 16
sk. b:ko, hvadan då skjutsombytesställena i länet voro 50, hela
utgiften skulle endast för detta län blifva 666 rdr 32 sk. b:ko.
Innan ännu någon åtgärd vidtagits med anledning af dessa
utlåtanden, förekom hufvudfrågan angående fångforslingens ordnande vid
riksdagen 1815. Med anmärkning, att skjutsningsskyldighet ej vore lika
med bevakningsskyldighet, och att blott den förra men ej den senare
kunde anses tillhöra åbon, föreslog lagutskottet: att landshöfdingarne
hvar i sitt län bemyndigades antaga tillräckligt antal gevaldigerkarlar
eller fångvaktare, hvilka, en eller flera, efter behofvet skulle åtfölja och
bevaka de fångar, som skulle forslas från ena till andra orten samt
varda ansvariga för dessa, därför de borde jämte särskild lön erhålla
dagtraktamente och skjuts fram och tillbaka; att fjärdingsmän mot lika
dagtraktamente och skjuts skulle till kronohäktena inforsla häktade;
samt att försumlig eller vårdslös fångvaktare skulle för fångspillning
straffas med 6—10 par spö, om den undkomne varit häktad eller
tilltalad för brott, därå dödsstraff eller tastningsarbete kunnat följa, annars
med fängelse vid vatten och bröd 8—14 dagar, samt i båda fallen
af-sättning.
Inom stånden restes många invändningar mot detta förslag. Man
ansåg kostnaderna skola blifva för stora, man hänvisade till länsmännen,
till fjärdingsmännen, till militärbevakning; men från utskottets sida
erinrades: att länsmännen icke medhunno åliggandet; att fjärdingsmännen
ju voro åbor eller hemmansägare, hvadan ändringen genom deras
anlitande blefve ingen; att militären stundom vore bortkommenderad och
i hvarje fall skulle bli dyrare, samt att fängslen ej gåfvo nog säkerhet,
då bevakningen vore dum eller ovan. Förslaget vidhölls därför och
blef ock godkändt. I skrifvelse af den 27 juli 1815 meddela rikets
ständer sitt beslut, att den fångskjutsskyldiga allmogen borde frikallas
från den egentliga vården och tillsynen om de fångar, som af den
forslades, samt äfven befrias från ansvaret, »helst det syntes vara en
rättvis fordran af hvar samhällsmedlem att icke förpliktas till sådana
skyldigheter, som voro utom gränsen af hans egentliga yrke och dem
han hvarken sig åtagit eller kunde fullgöra».
Kungl. Maj:t biföll ock för sin del sagda beslut men begärde
anslag för bestridande af de härmed ökade kostnaderna. A allmänna
ut-giftsstaten 1809 hade för fångars skjuts och underhåll anvisats 30,000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
