Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bättrande straffen sätta andra, hvilka endast skulle afse samhällets
säkerhet och hvilkas orygglighet han motiverar med omöjligheten af den
sålunda dömdes förbättring, lyckas han icke undgå de svårigheter, på
hvilka förbättringstanken, såsom teoretisk doktrin betraktad, alltid
strandar. Är verkligen allt straff, som icke förbättrar, »onaturligt och
ändamålslöst», och finnes det verkligen brottslingar, hvilkas
förbättring-man kan förklara omöjlig, då är ju ock fängelsestraffet på lifstid
»onaturligt och ändamållöst» och borde väl ersättas med något annat —
hvilket ju icke kunde bli annat än dödsstraff, detta fruktansvärda
straffmedel, som lagen enligt hans egen mening »blott sparsamt» borde
använda. Beträffande åter de på viss tid dömda, som vid utgången af
deras strafftid icke förbättrats, borde de kvarhållas till dess förbättring
skedde — men huru länge? De åter, som förbättrades under pågående
strafftid, borde anmälas till och fä benådning; ty just därför att
ändamålet med alla »temporära» straff blott är fångens förbättring, borde de
ej fortgå längre än »intill den stunden, då fången visat bot och bättring»
och således ändamålet vunnits. Den mest människovänliga af alla
straffteorier leder, på grund af sitt ensidiga betonande af förbättringsändamålet,
till ett system, som vid konsekvent tillämpning mynnar ut i vare sig
grymhet eller godtycklighet. Löwenhielm söker likväl undkomma
insikten härom dels med talet om förbättringens omöjlighet för vissa,
hvilka dock i den korsfäste röfvarens ödmjuka: »Herre, tänk på mig» . . .
torde hafva tillräcklig anledning att bestrida rättmätigheten af sagda
dom; dels ock med sin öfvertygelse om förbättringens snart sagdt
oundviklighet i korrektionsanstalterna. Den vore, säger han ju, »om än
icke alltid en ovillkorligt bestämd påföljd, dock i allmänhet att
förvänta»; och han förstärker sitt uttalande i detta stycke, då han
förklarar, att där fängelsets styresman så utöfvade sitt kall, att fången såge
i honom »en mild, fastän rättvis fader och icke en plågoande, tillsatt
såsom hämnare af dess svagheter», där »behöfde man ej frukta för att
förfela ändamålet».
Den åtgärd, livarigenom tillfälle först gafs den nya styrelsen att
gifva sin riktning till känna, gällde åvägabringandet af den åsyftade nya
korrektionsanstalten å Långholmen. Därvarande spinnhus hade, såsom
vi minnas, genom 1807 års k. stadga om en allmän
fattigvårdsinrätt-ning i Stockholm, blifvit lagdt under sagda kommunala inrättnings
direktion. I den nya författning, som den 3 juli 1811 för Stockholm
utfärdades, hade ock bestämts, att då ett nära sammanhang vore emellan
en rätt fattigvård samt allmänna barnhuset, Danvikens hospital och
korrektionshuset (spinnhuset), den emellan dessa fyra verk i 1807 års
stadga föreskrifna förbindelse skulle fortfara, dock så att särskild
redovisning för hvardera af sistnämnda trenne inrättningar skulle göras hos
k. kammarrätten och att ingendera fonden finge med den andra förblandas
eller från sina föremål afvändas. Ur direktionen uteslöts serafimerriddaren,
i hvars ställe öfverståthållaren fick ordförandeuppdraget sig anförtrodt;
underståthållaren blef v. ordförande, och öfverdirektoren utbyttes emot
en generaldirektör öfver fattigvården, som skulle ägna en oafbruten
tillsyn öfver fattigförsörjningen i alla dess grenar med alla därtill hörande
verk och inrättningar. Fjorton distriktsdirektörer skulle väljas af för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
