Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lätteligen i alla afseenden motsatsen. Den förmenta välgärningen retar
såsom en oförrätt och förhärdar, ehvad ett påtvingadt skrymteri å
brottslingens sida må annat förebära, i stället för att förbättra.» Och den
»så kallade välmening, som tilläte sig att förlänga ett straff, intilldess
brottslingens förmenta förbättring inträffade eller att på något sätt
utsträcka det utöfver hvad i lag på förband är bestämdt. gjorde sig
skyldig tilladen uppenbaraste orättvisa».
Beträffande klassifikationen anmärker kan, att den kan ske efter
kön, efter ålder och efter graden af brottslighet. Att de båda första
delningsgrunderna äro lika viktiga som nödvändiga, finner han själfklart;
likaså att de blott anklagade skiljas till både förvaringsort och
behandling från de till straff dömda. Men uppgiften att efter
brottslighets-grad söka skilja de fullväxta från hvarandra finner han »svår ända till
omöjlighet» och beroende på det välmenande men olyckliga misstaget, att
korrektionssystemet kunde verka såsom uppfostran äfven för dem — en
mening, som åter kvilade på korrektionssystemets grundfel: det att
uppfatta korrektionsanstalterna under formen af skola — oaktadt ett af
skolans vanliga villkor, den gemensamma sysselsättningen, just vore det
medel, som i följd af sakens natur alltmer måste förkastas. Efter att
hafva påpekat godtyckets oundviklighet i fråga om bestämmandet af
graden utaf korrektionistens förbättring och huruledes ett minskadt
betonande af straffet säsom straff åstadkommer ökade återfall, slutar han
med att instämma i de engelska fängelseinspektörernas 1837 afgifna
yttrande, »att man väl trott sig kunna förekomma fortplantningen af
brotten under fängelsetiden genom ett väl uttänkt klassifikationssystem
men att erfarenheten dock visat falskheten af allt sådant ordnande, efter
hvilken princip det ock må ha blifvit företaget».
I det af lagkommittéen år 1839 reviderade förslaget till allmän
kriminallag fann sig ock kommittéen böra utesluta bestämmelsen om
fån-garnes klassifikation. Den ersattes med föreskriften, att allt samtal
mellan fångarne skulle vara förbjudet.
Men man trodde icke som förr på »korrektionssystemets»
trollformler. De bade haft sin tid; nu hade ökade erfarenhetsrön bidragit
att ställa dem i skuggan. Det auburnska systemet med sitt
gemensam-hetsfängelse och däraf följande olägenheter undanträngdes alltmera i
sitt hemland af filadelfi a systemet, hvars ensamhetsfängelse, med förstånd
användt, visade sig i goda resultat det förra mycket öfverlägset. Utsända
granskare sådana som Craivford och Withworth Russel från England,
Demetz och Blouet från Frankrike, d:r Julius från Tyskland m. fl.
erkände oförbehållsamt det senares företräden, och bos oss bekantgjordes
detta genom öfversättning af deras berättelser. D:r Fredrik Holst,
professor i Kristiania, uppträdde såsom i det föregående redan omförmälts
vid naturforskaremötet i Göteborg 1839 med ett föredrag om »De nyere
fængselsystemer», hvilket utgick, öfversatt på svenska, i tvenne upplagor
(1839 och 1840). Genom Schmidts juridiska arkiv och genom
tidningspressen spreds jämväl kännedom om den viktiga frågan, och allmänheten
lyssnade med intresse till de meningar, bvilka i densamma med allt
större eftertryck förde cellsystemets talan. »Fångarnes sammanvar o»,
hade Geijer yttrat, Ȋr det hufvudsakliga onda, som endast genom per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
