Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fängelse omedelbart af konungens befallningshafvande utöfvades. Genom k.
brefvet den 28 mars 1854 förklarades, att livad sålunda stadgats
beträffande nämnda häkten skulle äga tillämpning på de tillsyningsmän,
som förordnats vid öfriga kronohäkten; och utfärdades slutligen genom
k. brefvet den 28 maj 18G7 ännu gällande bestämmelser rörande
till-syningsman vid kronohäkte, utan att dock därmed upphäfdes hvad genom
k. br. den 11 dec. 1863 stadgats rörande tillsynen vid kronohäktena å
Långholmen och Norrmalm, hvilken hufvudsakligen anförtrotts åt
direktörerna vid straff- och arbetsfängelserna därstädes.
Kronohäktena i Alingsås och Nora indrogos, det förra 1868, det
senare 1859. Äfven kronoliäktet i Sundsvall blef 1863 indraget; men
ett nytt sådant blef, såsom ofvan meddelats, år 1879 därstädes uppfördt.
Af hvad vi i det föregående anfört synes, att man, trots sin
slutligen vunna öfvertygelse om enrumssystemets företräden, dock med
mycken varsamhet upptog dess tillämpning i landets egna fängelser.
Man var likväl icke utan materiel för de satser, å hvilka man byggde.
Redan på 1820-talet hade bekännelsefångar insatts i enrum och där
till-bragt många år utan att däraf röna men. En sådan fånge var för
mord anklagade Erik Nilsson, som den 12 juni 1828 insatts i cell å
korrektionsanstalten å Långholmen för att förmås till bekännelse och
som därstädes satt kvar till den 23 mars 1840, då han, utan att hafva
något bekänt, på Kungl. Maj:ts befallning frigafs. Läkaren vid
anstalten, dr Dahl, intygade, att detta långa cell-lif icke det ringaste
för-slöande påverkat hans själsförmögenheter. På grund af k. brefvet den
30 sept. 1851 förständigades fängelseläkarne att hos styrelsen anmäla
sina iakttagelser rörande fångar, som för längre tid varit inneslutna i
cell. Flera sådana anmälningar inkommo, af hvilka man finner, att
åtskilliga lifstidsfångar hållits i enrum fyra, fem, sex år, en, Anna
Gustafs-dotter Bom, i 8 år och ännu en, Greta Nilsdotter, dömd för dråp å sin
dotter, ända till 17 år. Hon insattes i cell den 2 juli 1849 och
frigafs på grund af benådning den 23 oktober 1866, efter att hafva, på
grund af egen önskan, tillbragt hela sin strafftid i cell. Stundom ådömde
K. M:t flerårig celltid. Lifstidsfången Anders Larsson Damm blef, för
mord å kamrat, den 5 juli 1850 i stället för halshuggning, af nåd
ådöind 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkplikt och
fortsatt lifstidsarbete; men detta skulle han de första fem åren förrätta i cell.
Innan vi öfvergå till försöket att framställa grunddragen af
fångbehandlingen i rikets fängelser under nu ifrågavarande tidsskede, torde
vi böra meddela, hvilka de särskilda slag af fångar voro, hvilka här
inrymdes. Fängelsepersonalen i riket utgjordes vid skedets början ännu
alltjämt af sådana, som för undergående af rannsakning eller af
fängelsestraff, enkelt eller vid vatten och bröd, eller såsom försvarslösa eller för
gäld bysatta förvarades i länsfängelser, krono-, stads- eller
härads-häkten; vidare af för brott dömda personer, som blifvit ålagda arbete å
fästningsfängelserna eller spinnhusen, vare sig för lifstiden eller på viss
bestämd tid; än vidare af personer, som blifvit fråndömda friheten,
intill-dess de kunde erhålla årstjänst eller annat laga försvar, och som, under
af v ak t an härå, förvarades å korrektionsanstalter eller fästningar; samt
slutligen ock af bekännelsefångar eller sådana personer, som »i enskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
