Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fängelse» förvarades för att genom prästerskapets förmaningar förmås
till erkännande af gröfre brott, hvartill de nekat, oaktadt de blifvit med
halfva skäl eller bindande omständigheter och liknelser besvärade. Något
antal barn, som till fängelserna åtföljt sina där intagna föräldrar, hörde
ock till den vanliga fängelsebesättningen.
Bekännelsefångens »enskilda fängelse» var föreskrifvet genom k.
brefvet den 16 febr. 1826, som jämte bestämmelsen, att de alltid borde
förvaras i särskildt fängelserum, förständigade vederbörande att där
lämna dem »alldeles sysslolösa». Vanligen insattes de uti någon af
korrektionsinrättningarna. Vidgingo de ändtligen sin brottslighet, borde
förhör med dem anställas inför närmaste stadsdomstol, innan rapport om
bekännelsen afsändes, och rättens förhörsprotokoll rapporten bifogas,
därefter den öfverrätt, som i målet dömt, ägde förordna om ny
undersökning eller annan åtgärd, därom anmälan hos K. Maj:t borde göras.
Ännu i slutet af 1830-talet och i början af det följande var antalet af
detta slags fångar jämförelsevis högt; vid slutet af år 1839 voro de 18,
år 1840 femton och år 1841 sexton; sedermera sjönk siffran öfver hufvud
taget, till dess den siste bekännelsefången, förre soldaten C. E.
Lindqvist, tilltalad för mord, utan att hafva aflagt bekännelse blef från krono-
häktet å Långholmen, på grund af K. Maj:ts beslut den 14 juli 1869,
därifrån frigifven, efter att hafva något mera än två år varit såsom
bekännelsefånge i fängelse innesluten. Men redan genom k. brefvet den
5 mars 1846 hade, på grund af fångvårdsstyrelsens inkast mot 1826
års bestämmelse om den ständiga sysslolösheten, föreskrifvits, att i hvarje
särskildt fall skulle K. Majrts pröfning underställas den jämkning i
behandlingen af rannsakningsfånge, som ansåges böra äga rum; och med
sålunda gifven möjlighet för undantag, torde regelns stränga tillämpning
knappast vidare ifrågakommit.
Antalet för gäld bysatta, som ännu i slutet af 1860-talet kunde
uppgå till några hundratal, aftog sedermera ganska betydligt. Genom
k. kungörelsen den 7 mars 1835 bestämdes, med ändring af k. f. den
1 febr. 1810, det borgenär, som ej visade, att gäldenär, som af honom
liölles bysatt, kunde sig själf föda, skulle vara skyldig till gäldenärens
förnödenhet förskjuta hvad af kronan åt fångar i allmänhet bestodes med
förhöjning af hälften däröfver; och då ändrade förhållanden beträffande
fångförplägningen med år 1842 inträdde, bestämdes genom k. brefvet
den 18 mars 1843, att detta icke borde verka förändriug i underhållet
för bysatt gäldenär. Enligt nya utsökningslagen af den 10 augusti
1877, som med ingången af år 1879 trädde i kraft, kunde bysättning
för gäld ej vidare åläggas. Bysatta under år 1878 voro 38. Sedermera
upphörde detta slag af fångar att gästa rikets fängelser.
Den gamla bestämmelsen i rättegångsbalkens 17 kap. 37 § om
tillåtna försök med svårare fängelse, hvilken bestämmelse, såsom vi
förut meddelat, så småningom utmynnat i försök med inneslutning i
särskildt fängelserum utan sysselsättning, blef ändtligen upphäfd genom
k. f. den 12 sept. 1868. Mot andra försök att plåga eller pina till
bekännelse hade k. bref af den 17 nov. 1819 och den 30 juni 1820
riktat sig, då lands- och stadsfiskaler ålades att genast till justitiekanslern
inrapportera, om ämbetsmän skulle begå våld emot anklagade; och slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
