Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Önskad upplysning gifves af förteckningen öfver arbetskrafternas
användning i dessa fängelser. Medeltalet af där utgjorda dagsverken
för hvarje arbetsdag under året (1873) hade uppgått till 944, däraf
användts till förfärdigande af tändsticksaskar 389, till plockning,
redning och repning af dref, tagel, bomull rn. m. 115, till tjäder- och
dun-spritning 87, till rensning af säd, ärter, bönor m. m. 23 — det vill
säga omkring 2/3 af hela dagsverkssumman använd på arbeten, hvilka
icke i någon mån kunde inpassas under de i styrelsens utlåtande 1857
angående utvidgad arbetsfrihet i utsikt ställda handtverksarbeten eller
för fångens framtid gagnande slag af sysselsättning. Denna del af
reformprogrammet hade således på ett bedröfligt vis misslyckats. Men
det var en oundviklig följd af åtgärden att göra fängelseföreståndarne
till förläggare af arbetena inom dem anförtrodda fängelser. Härmed
följde ock en annan olägenhet: ett bokföringsarbete, som tog i anspråk
en stor del af den tid, de bort ägna åt arbete med fångarnes inre
utveckling och ledning. Och grunden till detta mindre lyckliga
förhållande låg, tydligt nog, i den af fruktan för ökad fångskjuts
motiverade förkärleken för den stora mängden små fängelser, hvarmed man
öfver-sållat landet och i hvilka man internerat äfven sådana fångar, hvilka
kräfde verklig vård.
Den högst olämpliga metoden att göra fängelseföreståndaren till
delägare i vinsten å fångarnes arbete finner man följd äfven i fråga om
de större centrala straffanstalternas direktörer och tjänstemän. Vid det
ordnande af därvarande förhållanden, som 1858 ägde rum, bestämdes
såsom provision å behållna nettoinkomsten å fångarbetet högst 4 % till
direktören och 2 % till bevakningsbefälhafvaren samt till
arbetsföreståndaren eller arbetsbokhållaren likaledes 2 %.■ Då emellertid denna metod
hade visat sig leda till sträfvanden att på bekostnad af för fångvården
högre och viktigare syften ernå högsta möjliga penningevinst, föreslog
styrelsen 1873 dess aflägsnande ur denna del af fångvårdsstaten; i 1874
års afiöningsstat försågos centralanstalternas direktör och tjänstemän i
stället med fasta löner till höjda belopp.
Tio år tidigare hade så väl fångvårdsstyrelsens ämbets- och
tjänstemän samt betjänte som ock en del af de vid fångvårdsanstalterna
anställda tjänstemän blifvit å ordinarie afiöningsstat uppförda. Utgifterna
för fångvården hade, oberäknadt kostnaden för fängelsebyggnaderna,
årligen under åren 1845—1864 varit lägst 1,003,786 kronor (1850)
och högst 1,440,199 kronor (1858). År 1875 uppgingo de till 1,758,516
kr.; år 1885 till 1,640,290 kronor.
Vid jämförelse med de belopp, hvartill fångvårdskostnaderna ännu
in på 1820-talet bestigit sig, må det ju icke förundra, om det släkte,
som sett dem så stiga, stundom kände sig oroligt, och om mera
konservativt lagda lynnen i hela reformen sågo en förvillelse, en verklig
fara för samhället. Vi kunna icke uppehålla oss med tecknandet af
dessa meningsbrytningar, hvilka under 1840-talet stundom utmärkte sig
för en lidelsefullhet, som numera förefaller nästan obegriplig; men i de
stora skaror, som fyllde landets fängelser och som af den fattiga
allmogen måste skjutsas landet rundt, i de dystra meddelanden om
tillståndet i fångvårdsanstalterna, som spriddes bland allmänheten, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
