Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Berlin. «Men när jag på tidningsbyrån råkar i kollision
med den rama landsorten, far jag lof att stryka mig några
tag om pannan, innan jag vaknar till full besinning igen».
Och snart nog säger han att flyttfågelslängtan åter fatt
makt med honom, att förargelsen att vara bunden altjämt
dyker upp och att han måste ta i med «sjalfhypnotismen»
for att kunna besegra dessa känslor. Något senare talar
han om att han och hans hustru trots månadslång vistelse
äro främlingar i staden och sannolikt äfven komma att
för-blifva det; det hade stält sig så från början, och han tror
sig icke hafva energi nog att ändra förhållandena, huru
ledsamt det än är för honom själf. Med hänsyn till denna
tvungna ställning anmärker han, liksom förklarande: «Min
erfarenhet är att, när än jag varit mig själf fullkomligt
be-kymmerslöst, så har jag inte bara misshagat mina
medmänniskor, utan också sårat dem så djupt, att jag än i dag går
och lider under följderna däraf». — Efter några månader har
det emellertid redan kommit därhän att han säger: «I
vanliga fall är min isolering så fullständig, att jag säkert vid
ett världsåskväder, då blixten slog ned alla människor, ensam
skulle blifva räddad».
Under dessa första tider i Björneborg skref
Tavast-stjema ned en del reflexioner om sig och sitt inre lif, hvilka
bättre än någon skildring känneteckna stämningarna som
drogo genom hans sinne och det tankelif, som i landsortens
lugna enformighet lät honom finna svar på några af de frågor,
själfbegrundan kastade fram hos honom. Så skref han en
gång på tal om olika lifsförhållanden: «Fattigdomen är nog
likå galen. Isynnerhet när den kombinerar sig. En eremits
eller filosofs ensamma fattigdom är harmoni. Men låt honom
piskas till förvärf och samhällsfafänga af förhållandena, då
blir han tragisk. Förbind fattigdom med fåfänga och dålig
hälsa, med bristande karaktärsfasthet och dito storhet, då
blir den själs- och kroppsmördande. Jag känner den senare
afarten . . . Hm — lifvet är så konstigt, att jag nolens volens
börjar tro på evigt lif. Annars är det hela sa abnormt
meningslöst, halft och dumt. Och så finnes det ingenting
annat, som kan hålla mig uppe. Det är bara inför evigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
