Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man blir filosof och låter udda vara jämt». I samma
riktning upprepar han en annan gång att det är tron, som håller
oss upprätt och att man ej får svikta, utan måste tro: «jag
tror på idealet så starkt, att jag ej låteu mig öfvertygas om
dess obefintlighet — den, som kan hålla i tron på sitt
dödsläger, flyger frisk och stark ut i det okända . . . Jag hade
stupat hundra gånger och min energi låge länge sedan i
spillror, om icke min tro på det goda, också inom mig själf,
hade hållit mig uppe. Det är sannare än ni anar — jag har
varit med om orkaner i min egen och andras själar, och
skeppsbrottet har undvikits blott genom en fanatisk
viljeyttring i farans stund . . . När man en gång lärt känna sin
nästa i grund, så bör man tro obetingadt och endast godt
om honom, det är hvila och ro och skönhet och harmoni i
att göra så, men det fins gudnås ej så många man kan göra
det med. Skulle man blifva sviken, känner man sig ej som
narr, utan som en person, den där blifvit orättvist förolämpad,
men har den stora öfverlägsenheten att (I förlåta. Vet ni, när
alt kommer omkring, är det kanske det roligaste som fins
— att förlåta. Jag har visst pröfvat mera på att blifva
förlåten än att själf förlåta, men lika fullt förstår jag sanningen
i satsen «att fela mänskligt är, gudomligt att förlåta». Jag
tror icke, fastän det kunde förefalla så, att dessa
reflexioner visa en slappnande andes famlande efter en nödhamn;
tvärtom, det var förnimmelser, som sedan Tavaststjernas
ungdom lågo kvar i hans sinne och under tidernas lopp i
en eller annan form sökt sig fram, såsom den
uppmärksamme läsaren kunnat finna. Hvar och en som närmare
känt Tavaststjema, vet att isynnerhet det sista han säger —
att man skall tro obetingadt på en människa, när man engång
lärt känna honom — var för honom ett sats, som han följde
med den varmaste öfvertygelses konsekvens.
Han talar vidare om att han i den nya omgifningen blef
så ytterst reserverad och tråkig, men att det behöfdes blott en
fläkt af lifgifvande vänlighet och solig stämning — som han
äfven där någon gång erfarit — för att få honom annorlunda.
»Jag kan blifva så blöd om hjärtat af en vacker blick och
ett älskvärdt ord, att tårama stå mig i ögonen. Och hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
