Ibland en mängd af täcka små,
Som lofvade, att bli ändå
Mer täcka, satt en lärarinna;
J unga år en tjusarinna,
En Gratie i de vittras krets;
Nu i sitt tysta lugn tillfreds,
Att menlöst rörda hjertan vinna,
Då hon hvad godt, hvad ädelt är.
Hvad själen vacker gör, dem lär.

Förnöjd med deras flit om dagen,
Lät hon dem leka som Behagen,
Då för sig sjelfva, utan att
Af Brodren brys, de ha små spratt.
En gång, då qvällens sköna timma
Dem lockat att i trägåln stimma,
Först undan höken dufvan flög;
Och se’n för räfven, som sig smög
Att efter kycklingarna lura,
De sprungo hit och dit att kura.

Der var en vrå, på lång lid glömd:
Den skymdes bort utaf det gröna,
Som växt framför den. Nu der gömd,
Nanette skrek till: ”O! se hvad sköna,
Blomrika löf! hvad grann berså!”
Så röjde hon sig sjelf för räfven;
Det bragte fram de andra äfven;