Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med bergens spetsar och jorden,
Och öar utgjorde Norden,
01 dig man en ö uti Vennerne vig,
Ibland var den hög, Mand var han Hg,
Ibland var den synlig för ingen:
Dock märktes den alltid hvar m&nljus q väll,
Då stjernor lyste på himmelens pell,
Och nattmyckan ruskade vingen J
På ön såg man då, i strålande glans,
Palats, så ljusa som solgudens krans,
Och luftiga troll i skiftande dans,
Som gläd tigt sjöngo kring nejden.
I högsta palatsets gyllene hall
Satt sjöguden på en thron af kristall,
Hans namn var härligt till frejden.
Skön var han och manlig i lifvets vår,
Som fufuns knoppar dess lockiga hår
Lätt smekte af vestanvinden,
Och rosor lekte på kinden.
Guldharpan han grep, — harmoniska ljud
Förklarade straxf, att konsnärn var Gud,
Ljuf var hans klingande stämma.
Han sjöng om en fager älsklig Najad,
Dess namn var Tidan, så lekande, glad,
Den skönsta ibland de sköna.
Och stigen, den hön till Vennern än går,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
