Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sveriges finnmarker, af J. F. N. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anledningen till detta trassel var, att många byar egde
ängslotter och annan mark på båda sidor om elfven, hvadan de, om ej
utbyte skett, nu skulle blifvit två skilda rikens undersåtar. Ej
sällan har man af dylika förhållanden tagit sig anledning att påstå, att
floder ingalunda utgöra naturliga gränser. Detta torde dock icke
kunna som allmän regel erkännas. Man behöfver ej söka exemplen
utomlands eller ända från romarväldets tid; de finnas på närmare
håll. Den forna riksgränsen Göta-elf, oaktadt den är en af landets
allra lifligaste stråkvägar, gör ännu en så skarp skilnad, att mellan
allmogen på båda stränderna är föga umgänge, och
giftermålsförbindelser ingås sällan. Ja, ofta har man svårt att ens få en båt, om
man vill färdas tvärs öfver elfven i stället för längs efter.
Vare nu härmod hur det vill, så sammanfaller hvarken Finnlands
gamla administrativa gräns eller nyare politiska med den tredje, med
språkgränsen, om hvilken här egentligen är fråga. Den är, enligt
sammanstämmande uppgifter, ganska skarp. Här förekommer ej,
såsom i Nyland och Österbotten, någon landremsa, inom hvilken båda
språken träffas blandade, utan finskan börjar vid kusten tvärt,
mellan gästgifvargårdarna Sangits och Säivits, så att Neder-Kalix är den
sista svenska socknen och Neder-Torne den första finska. Härifrån
fortsattes finskt språk och finsk befolkning längs uppåt Torne-elf
till Kengis bruk och vidare inåt landet till Jukkasjärvi. Eget nog,
talas äfven i Gellivare mest finska af den bofasta befolkningen. De
uppgifter, jag kunnat erhålla om Karesuando, äro stridiga.
Det gifves, som bekant, inom riket åtskilliga andra finnmarker,
men mellan dessa och den ofvan nämnde i Norrbotten är ett
mellanrum af minst 50 mils bredd. Äfven sammanhänga finnmarkerna
i mellersta Sverige ingalunda med hvarandra inbördes, utan bilda
från Vermland till Medelpad en styckevis afbruten kedja, som väl
aldrig varit tätt sluten.
Om dessa bygders tillstånd i äldre tider kunna ganska många
uppgifter sammanplockas ur den gamle Hülphers’ för omkring 100 år
sedan förda flitiga och sorgfälliga dagboksanteckningar. Dessa
uppgifter torde hos det nu lefvande slägtet hafva mer eller mindre
fallit i glömska och äro dessutom kringströdda bland mångfaldiga
andra reseminnen, hvarför man anhåller om ursäkt för det plagiatet,
att somligt här nedan upprepas och sammanföres. Det sker för att
sammanställa de gamla anteckningarna med nyare och otryckta
vandringsminnen (tillfälligtvis samlade af en skyldeman i tredje led till
den gamle auktorn). Men äfven dessa minnen begynna nu blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
