Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sveriges finnmarker, af J. F. N. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sjelfva voro missnöjda med förbudet mot svedjande, begagnade
sig af finnarne för att bryta lagen. I en tredje förordning, af d.
7 december 1682, heter det: »Om de icke lära sig svenska, vele
Wi merbemälte skogsfinnar alldeles ifrån den landsorten (efter the
thessutom der onyttige äro) hafva förviste, efter som Wi ock
härmed påbjude, att the på sådant fall sig tädan och till Finland, tädan
de komne äro, mage förfoga»; afsigten med denna förordning var att
befrämja kristendomsundervisningen bland finnarne.
Dessa förordningar anses hafva föranledt en stor del af
finnarne att söka sig en ny fristad inom norska gränsen. Andre åter
utflyttado på än större skogar och lefde där många år fördolde, till
dess de åter upptäcktes och af bergverken ansattes. En del
stannade qvar som bönder och torpare under bruken.
Så alldeles utan motstånd lärer dock förföljelsen icke hafva
aflupit. Axelson såg nära Borangen en plats kallad Slagtaredalen till
minne af ett forntida blodbad, efter hvilket finnarne uppgifvas hafva
dragit söder ut till Ny, Östmark, Hvitsand och Gräsmark. Detta
skulle varit början till nämnda orters bebyggande. Mördarön heter
en hög holme vid Höljans inflöde i Klarelfven. Åtskilliga nu helt
fridsamma finnbyar lära fordom varit verkliga röfvarenästen. I
synnerhet hände, att gårdfarihandlande fingo med lifvet gälda ett erbjudet
nattqvarter.
Om finnarne i Grangärde skrifver år 1774 dåvarande prosten
därstädes Jacob Boëthius: Antalet var omkring 500. Dè bodde i
rökstugor, men brukade till helgerna tvätta golf och väggar och
höllo i allmänhet sina grytor, smörtinor och kärl snyggare än hvad
hos bergsmännen var brukligt. Deras tionde-smör var alltid väl
handteradt. De lefde af tarflig kost: bröd, gröt, strömming; kött
endast till helgdags, och söt mjölk bestods endast de små barnen.
Tobakspipan var allmänt i bruk hos både män och qvinnor.
Klädseln skilde sig ej från bergsmännens. Giftermål mellan finnar och
svenskar voro ej ovanliga; finska språket i det närmaste utdödt.
Mellan Dalelfvens båda grenar bo inga finnar, utan den tredje
finnmarken är belägen mellan Dalelfven och Ljusnan; allt jemt i det
inre landet, så att floddalarne uteslutande innehafvas af svenskar.
Jag beklagar att om denna tredje finnmark, som jag blott delvis
sett, ej kunna lemna tillräckliga uppgifter. Något är dock äfven om
denna nejd bekant. Så vet man t. ex., att den egentliga
Rättvikssocknen är ren dala-bygd; men till denna socken hör Bingsjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
