Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sveriges finnmarker, af J. F. N. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda folken äro, såsom ofvan nämndes, skilda genom
ödemarker, så att ej någon allt för stark friktion mellan dem uppstår;
dock märker man spår till obenägenhet. Vid elfven får man allt
höra talas om »finn-satar». Då jag en gång med en karavan af 6
dalkarlar kom tågande till finnmarken, och vi hunno i sigte af de
första bostäderna, väckte vår åsyn där stor uppståndelse, och ilbud
rände hit och dit att varsko grannarne. Som dock mottagandet sedan
blef vänskapligt, är väl troligast, att något, som stred mot Kungl.
Maj:ts nådiga förordning (af jag minns icke hvilket datum), behöfde i
hast undansmusslas, och när man sedan fann sig icke hafva med
länsmannen att göra, var allt godt och väl. Ett par veckor sednare
återvände jag, denna gången med 6 finska bärare. Vi rastade vid
en säter, till stor skräck för en där boende ensam dalkulla. En af
karlarne lade sig ned att dricka ur källan. Efteråt spottade han i
källan.
Ändå tror jag, att finnarne i denna nejd mindre trängas af
svenskarne, än händelsen kanske är i Vermland, där de torde hafva större
anledning till missnöje. I synnerhet har detta varit förhållandet i
äldre tider.
Man påstår, att invånarne i denna finnmark N:o 2 härstamma
från Tavastland; dock fann Gottlund i Gustafva socken en by bebodd
af »Karjalaisen» (karelare). En stor del af de äldste nybyggarne
inkom på hertig Karls föranstaltande, och ännu 1774, om ej senare,
funnos i behåll åtskilliga af honom utfärdade nedsättningsbref, med
sex års frihet från all skatt. Men, i den mån grufarbete och
bergsbruk började idkas i de förut ödsliga trakterna, ville man, att
finnarne skulle förse dessa anläggningar med kol och förrätta körslor.
Äfven sökte man, af omtanke för skogen, att afhålla dem från
svedjande, och, då de ej härifrån afstodo, angåfvos de hos regeringen
såsom de där förstörde kronans allmänningar. Detta hade till påföljd,
att i Kungl. skogsordningen af d. 22 mars 1647 föreskrefs, att om
lagman, häradshöfding och nämnd pröfvade, att finnarnes byggande
befunnes land och bergsbruk till skada, så skulle deras torp nedrifvas,
svedjor med säden tagas ifrån dem, och, om de icke sedan ville afflytta,
skulle de sjelfve fängslas, husen uppbrännas och allt hvad de egde
gå till treskiftes. Denna stadga förnyades 1664 den 29 augusti,
med tillägg, att, om någon bonde läte en finne bygga och bo således
[d. v. s. till landets och bergsbrukets skada] på sin skog, så skulle
han första gången plikta 40 daler silfvermynt och andra gången varda
hängd; sannolikt föranleddes denna bestämmelse däraf, att bönderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
