Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen, af Anton Rolandsson Martin - - Historica et Geographica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att kölden är ganska stor vid Spitsbergen ses af don journal,
den de 7 holländare hållit, som varit der öfver vintern, då oljor,
bränvin med mera frusit; men sommaren är deromot åter att
förlikna vid våren hos oss.
I detta år smälte isen sist i Juli månad, foglarne lade sina ägg,
och åtskilliga små och korta växter begynte yppa sig och bli gröna
på de holmar, dem jag var uppå. Augusti månad är der den bäste
tiden, men i September blir der åter vinter, då inga andra djur lära
vara der, än de hvita björnarne och räfvarne, som journalen af
nyssnämnde holländare intygar,. då de som oftast varit incommoderade
af dem. Om sommaren är der fullkomligt nöje af åtskilliga
sjöfog-lars besynnerliga läten, och i synnerhet af Grönlands-papegojorna,
(Alca arctica, Alca Alle). De små sistnämnde foglarne ¾ade
åtskilliga melodier, liksom af en skrattande röst, som ej litet förnöjde.
Få de små gröna holmarne på landet lägga ejderfoglarne (Anas
mollissima) i tusental sina ^gg uti nästen, gjorda af de subtilaste
dun, som honan plockar af sig under buken, hvaraf man har de
kosteliga ejclerdunen. Dessa söka sådana holmar, der de kunna vara
fria för räfven, som uppsöker deras Ågg. Somliga foglar, såsom
alkorna, lägga sina ägg i bergsskrefvorna, plocka några fjäder bort
under sig och ligga på klipporna. Procellariæ glaciales, eller
storm-vädersfoglarne, utsöka de yttersta holmarne, på det de måtte vara
tillreds att gå på det villa hafvet, bland is och snö, att söka
sin föda.
Hvalrossarne, som intet gå i isen, ligga på landet och hvila
sig, sedan de varit och tagit sig något kräftor vid stränderna. De
själar, som söka sin föda på ett djup ofta af 800 famnar, ja öck mer,
hvila emellertid på isstyckena, till dess de åter bli hungriga.
Eenar skola finnas på den södra delen af Spitsbergen, små til
växten, hårrika som får för köldens skull, så att de äfven skola1 .
hafva hår på hornen, såsom det berättas (renarnes horn äro ock.
oftast ludna i svenska lappmarkerna, ej annat jag påminner mig).
De lefva af det de finna, och blir svårighet om födan, så gripa de
till tång, som. uppkastas på hafsstränderna. Grönlandsfarare skjuta
dem nog och äta deras kött, som skall ha det besynnerliga med sig,
att det purgerar.
Yidare gå här åtskilliga hvalar, somliga med tänder i båda
käftarne, somliga med tänder i en enda, somliga med 2, somliga
med en spruta i nacken m. m. såsom finfiskar (Balæna Physalis,
Monodon monoceros, Physeter macrocephalus). Somliga hålla sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
