Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen, af Anton Rolandsson Martin - - Historica et Geographica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter sillen, såsom Delphinus orca och flere som ha tänder. Alla
dessa djur ha fett, mer och mindre, hvaraf trän kan fås. Finfisken
(Balœna Physalis) slå de sällan, för det han är elak att fånga, och
dess trän härsknar så gerna. Utom dess gå här stora hajar, som
visa sig ej oftare, än då de få h valfiskar; då kommer hajen och gör
ett rundt snitt med sina hvassa tänder och tar hela flankerna ut af
h valen. Sjömännen mena, att han är blind; han skall ibland
komma och sätta på skeppet med sina tänder, i tanka att det är en
hval. I fall någon död hvalfisk flyter, så komma hajarna alltid om*
kring den i sällskap med hvita björnar och några foglar och taga
tull af honom. Då hajarna träffas, skär man dem midt i tu med en
knif, sedan dragas de på isen, då man tager lefvern utur, — som
skall vara så stor, att den fyller hela fisken, — af hvilken de koka
en ganska fin trän, och öfver en tunna. Somliga sade ock, att dess
kött är välsmakande.
Torsk och hvitling skola de första grönlandsfarare fångat vid
landet, men nu hör man intet mer derutaf. De mena, att sillen har
här sitt vinterqvarter. Om våren stryker han ut härifrån, en del
går till Island, Hitland, Skotland, en del till Norge och så vidare,
passerar tillbaka från England, så till svenska och norska vallarne
och så till polen igen.
Amodytes Tobianus (eller Tobis) fans här vid landet i åtskilliga
själar som öpnades.
Om här finnas metaller kan jag intet säga. När Gotke
Lindeman 1605 varit på Stråt Davis, berättar han, huru det hade rökt af
landet, som af eldsprutande berg, och att de funnit minera till
svafvel och silfverhaltig sten. Det första Grönländska kompaniet på
samma ort skall hafva bragt hem förment guldsand i stället för
hvalfiskar; men efter gjordt prof ha de kastat bort alltsammans.
Jag fann några stenar der, som hade små fyrsidiga marcasiter
uti sig. En harpunerare hade en sten, tagen på Spitsbergen, som
var en grå sandsten och dugde att slipa knif var på; han hade ock
i samma sten gjort en rund grop, deri han slipade knappar af
hvalfiskben.
Sköna hvita kiselstenar finnas här vid stränderna, dem
Zorgdrager i sin Grönländska Visser säger vara för Delftiska
porslins-brännare mycket beqväma.
Af gråberg tyckas här vara åtskilliga slag, men det aldra mesta
är skifferaktigt. Jag hade några stenar derifråu, som tillika med
sand innehöllo kalk; ty herr direktör Scheffer i Stockholm försökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
