Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen, af Anton Rolandsson Martin - - Dag-Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under däck stinker det väl något af tranen, men dessa fartyg
hållas renligast af alla. Huru tranbränneriet förrättas är nog
kunnigt och bör derföre ej uppföras.
En h vit räf, hvilken på ett isstycke 12 mil från Spitsbergen
blifvit upptagen, såg jag dagen efter den stora SSO-stormen, hvilken
förmodligen drifvit honom ut; han var h vit öfverallt, men litet grå
på bakfötterna, och håren på honom voro ganska tjocka.
D. 7 Juni lade vi an vid,en isflard af 1/4-dels mils storlek och
längd, som var det största vi sett på hela resan, och önskade oss
gerna komma till ett isfält, men förgäfves. Nu måste vi fly för den
annalkande isen, men kommo dock oj långt, förr än vi deraf blefvo
omgifne, och sågo ett stort och högt isstycke, som genom dyning
kom skeppet allt närmare, hvilket tvingade oss att göra anstalt om
att binda kabeltåg vid sidorna på skeppet, på det det ej skulle göra
skada. Sådana händelser måste man hvart ögonblick föreställa sig,
ja inom några minuter kan skeppet gå förloradt, och då måste man,
för att söka sauvera sig, antingen kasta sig på ett isstycke eller i
en slup för att behålla lifvet. Råkar man den olyckan, så sökas
andra skepp till räddning, då sluparne med linor och instrumenter
höra dem till, som bergat folket, hvilket sedan för fri kost blir till
arbete upptaget. Efter som isflarden oj var tjockare än on fot och
man kunde såga sig in i den, så beslöto vi att göra det till
räddning från den myckna tillstötande och ankommande isen. Vi
brukade härtill issågar och, på det styckena skulle lossna, släpades
slupar öfver dem, eller ock körde man den sågade isen med ishackor
under den större isen, eller ock längre bort. Tvänne holländska
fartyg, som lågo oss närmast, voro ock tvungna bruka samma medel
med oss. Arbetet var Iresvärligt, folket stod i vattnet på isstyckena,
och många föllo emellan isstyckena, som dock af de öfriga
närvarande blefvo upphjelpta. På nyssnämnda isfält voro åtskilliga
is-högar, och det liknade ett fält till lands, blandadt med åtskilliga
sten- och sandhögar; ty här drifva stormar isstyckena så på
hvar-annan; och då man ville gå på dem, steg snön upp öfver knäna.
En hop "med själar lågo der, dem skeppsfolket jagade, men som dock
kommo undan, emedan de med sina breda bakföttérs tillhjelp kunde
svänga sig igenom isarne, nästan som harar till lands göra. Yi
sköto ock nu några af do dumdristiga procellarierna, om hvilka
redan nämdt är, hvilka vid hvalfiskfänget sluka i sig stora fettklasar,
så att det står ut både bak och fram. Utom dessa nämnda äro ock
andra, som förtära hvalfiskens as, och af holländarne kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
