Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Några minnen från Sardinien, af Oscar Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA MINNEN FRÅN SARDINIEN.
19
Detta är så enkelt och värdshusen så tunnsådda, att en resande, som
ej är väl försedd med rekommendationsbref, måste fora med sig både
matsäck och vin. Goda apelsiner kunna dock fås for godt pris; jag
fick förebråelser af den som skjutsade mig, för det jag betalade så
mycket som 3 soldi eller 11 öre för ett dussin.
Handeln är ringa, och industrien är än mindre utvecklad. Genom
hafsvattnets afdunstning i de grunda och vida bassinerna vid Cagliari
fås salt, och bergverken lemna bly, silfver, jern m. m.
Bergshand-teringen har under de sista årtiondena gått betydligt framåt, men den
ligger mest i utländska kapitalisters händer.
På en gång en orsak till och en följd af handelns och näringarnas
låga ståndpunkt är vägarnas fåtalighet. Den första stora landsvägen
på ön — mellan Cagliari och Sassari — påbörjades år 1822! De
flesta personer man möter på vägarna färdas ridande, emedan de,
om de ej bo alldeles invid stora vägen, icke kunna göra hela sin resa
med vagn. La Marmora anmärker, att ehuru bönderna på
Sardinien alltid begagna stigbyglar, de aldrig bestiga hästen med tillhjelp
af dessa, utan städse begagna sig af en sten eller en bänk. Han
berättar att, om en sard hoppat af hästen och åter vill stiga upp, han
hellre springer ett långt stycke, tills han träffar på en lämplig sten,
än han, såsom andra menniskor, begagnar sig af stigbygeln.
Det är i synnerhet i skymningen en egendomlig syn, då man
möter några af infödingarna, att se de mörka gestalterna med deras
vida kappor, som fladdra kring ryttare och häst, och med de långa
bössorna, som allt jemt äro deras oskiljaktiga och städse till hands varande
följeslagare, trots förbudet att bära vapen. Stundom se dessa ryttare
ut att vara farligare för den allmänna säkerheten, än de i sjelfva
verket äro. Jag såg en sådan herre, som då han mötte en ridande
utländsk dame, helsade genom att sigta på henne med bössan; att den
var laddad, kunde ej betviflas. Hennes »bona dies» besvarade han
emellertid på samma sätt, och det hela var måhända en
artighetsbety-gelse, men af ett lyckligtvis i civiliserade länder ovanligt slag.
Alla som färdas på Sardiniens vägar äro dock ej så fredliga, och
man hör ofta talas om mord och plundring. Det berättas, att
röf-varne på Sardinien följa ett annat system än deras yrkesbröder på
Sicilien. De senare taga en rik man — vanligen en inföding — till
fånga och låta hans slägtingar välja mellan en dryg lösen och
fångens död. De förra skjuta den resande och taga hvad han har på
sig; ett system, som är vida äfventyrligare för den resande främlingen
i synnerhet som vägarna på Sardinien ej bevakas af ridande patruller
såsom pä Sicilien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
