Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om den italienska expeditionen till Patagonien och Eldslandet under ledning af löjtnant G Bove, af H. von Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 OM DEN ITALIENSKA EXPEDITIONEN TILL PATAGONIEN OCH ELDSLANDET.
icke sällsynt att finna ännu unga mödrar med 10 à 12 barn. Få af
dessa öfverlefva dock föräldrarna, och dödsprocenten mellan två och
tio år är ovanligt stor. Det hårda och vexlande klimatet, bristen på
föda, de svåra brännskadorna, föräldrarnas dåliga behandling
medverka till dessa stackars varelsers undergång, då de ännu icke äro
rustade till den hårda striden för tillvaron. Tyvärr har äfven
civilisationen medfört ett annat ondt, som bidrager till att decimera dessa
olyckliga folk.
Som de nyfödda äro synnerligen små, äro mödrarnas smärtor vid
deras födelse ringa, och icke sällan ser man dem dagen efter
ned-komsten i en kanot sysselsatta med fiske eller på stranden samla
snäckor och musslor.
Moderskärleken varar, kan man säga, lika länge söm modern
gifver barnet di; sedan aftager den, allt efter som barnet växer till,
och försvinner alldeles, när det är 7 eller 8 år. Vid denna ålder
upphör föräldrarnas myndighet öfver sonen, som då kan lemna*sitt hem,
utan att modern eller fadern fordra räkenskap öfver hans handlingar.
Den enda känsla, som en eldsländare hyser, är kärleken till sig sjelf.
Huru många gånger har jag icke, då jag kommit in i en hydda, sett
fadern sluka ett stycke kött eller bröd och rundt omkring honom
hustrur och barn, med ögonen fasta på maken och fadern, tysta, med
af hungern vanstälda drag, ifrigt uppsamla de smulor, som föllo
från hans mun, och vildsint störta sig öfver de eländiga rester, som
familjefadern föraktligt kastat ifrån sig.
När således intet familjeband existerar, förstår man lätt, huru
bland eldsländarne all styrelse fullkomligt saknas. Hvarje familj har det
fullkomligaste oberoende, och blott nödvändigheten af gemensamt
försvar förmår några familjer att bilda små stammar. Ingen har dock
rätt att upphöja sig till chef eller att blanda sig i andras affärer.
Deras anfallståg ske på gemensamt beslut, och hvad"de få på sina
jagter, fördelas lika mellan dem, som deri tagit del.
Äfven »jaeumusch» eller läkarne, hvilka af Fitz Roy ansågos såsom
stammarnes chefer, hafva icke någon myndighet, tvärt om är det åt
dem, eldsländaren skrattar mest, och hvilka han mest föraktar.
Om någon af stammen blir sjuk, beger sig jacumusch’en till
honom, tillkallad eller icke. Långsamt och med hufvudet höljdtafaska
eller sand, prydd med hafsfogelsfjädrar, ansigte och kropp målade i
olika färger, går han från sin hydda till den sjukes. När han
kommit fram och frågat den sjuke om hans onda, tyckes han ansättas
af häftiga konvulsioner, han vänder ut och in på ögonen, hans
kinder blåsas upp, hans näsborrar vidga sig, och han framstönar ur
halföppen mun ett utstuderadt förskräckligt ljud (de-hi-takade-hi-taka-de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
