Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om den italienska expeditionen till Patagonien och Eldslandet under ledning af löjtnant G Bove, af H. von Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN ITALIENSKA EXPEDITIONEN TILL PATAGONIEN OCH ELDSLANDET. 89
hi-taka). Plötsligen upphöra konvulsionerna, besvärjelsen slutar,
jacumusch’en öppnar munnen och spottar ut midt i hyddan pil- eller
harpunspetsar, stenflisor o. dyl, som skall varit orsaken till den
sjukes lidanden; ty man tror i allmänhet bland eldsländarne, att alla
sjukdomar bero på vapen, som införts i deras kroppar af elaka andar,
som åkallats af deras fiender.
Ofta medför jacumusch’ens bedrägeri ej sin verkan, och det är icke
sällsynt att se den sjuke, då han icke omedelbart befrias från sitt
lidande, gripa närmaste käpp och piska upp både doktor och medhjelpare.
Vid missionsplatsen i Usciuuaia skämmas redan jacumusch’erna
så mycket öfver sitt yrke, att de endast gå ut om nätterna, och utöfva
detsamma utan besvärjelser i all tysthet.
Deras skicklighet att gömma föremål i munnen är förvånande.
En inföding kom en dag för att sälja fisk till missionären, herr Bridges,
och under det denne gick bort för att hemta betalningen, stal
mannen en knif, som låg på bordet. Han nekade till stölden, när
missionären kom tillbaka, men då denne offentligen anklagat honom,
hörde vi samma afton utanför dörren till vår bostad tjut, gråt och
besvärjelser. Herr Bridges och jag gingo ut och funno vår man
i de besynnerligaste konvulsioner. Så fort som han märkte herr
Bridges, öppnade han munnen och spottade fram den försvunna
knif-ven. »Jag har icke tagit er knif, jag har bara gömt den. Kan ni
göra det lika bra?» »Icke ännu», svarade missionären med sitt
vanliga lugn, tog knifven och räckte den åt mig, för att jag skulle kunna
göra mig en idé om, hvad en jacumusch kan gömma i munnen.
Att pryda sin kropp med fjädrar och öfversmeta ansigte och
kropp med lera i olika färger är icke en specialitet för jacumusch’erna.
En skara, som drager ut till strid, förefaller snarare som en hop onda
andar, än en handfull män, så vanstälda äro deras kroppar och
an-sigten af målningar.
Ju förskräckligare man ser ut, ju större styrka tror man sig ega.
Sedan missionen i Usciuuaia blifvit grundlagd, äro strider vid
Beagle-kanalen mycket sällsynta. Sjelfva alacaluf männen, som förr årligen
gjorde ströftåg på andra sidan om Ueman-Asciaga, dödande och
plundrande så många af jagan-folket, som de träffade på, öfverskrida nu
sällan Stewart-ön och lefva "i god sämja med sina grannar af
jagan-folket. Blott invånarne i öster (Sciucaiagu-Imian etc) och de, som bo
vid Adduuaia (New Year sound) föra ännu grymma strider, och ofta
komina till missionen sorgliga underrättelser om mord och våldsbragder.
I dessa strider använda de kastvapen af hvalben och slungstenar.
Särskildt är slungan i en eldsländares hand ett farligt vapen; på 40
eller 50 ^tegs afstånd döda de dermed äfven det minsta djur. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
