Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4-6 - Påsk-ön, af Hjalmar Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 PASK-ÖN.
bildade ansigten och kroppar. Förr berömdes de for sin skönhet,
nu skildras de såsom temligen degenererade. För närmare kännedom
får jag i främsta rummet hänvisa till Weissers många gånger citeuade
berättelse i. Geiselers rapport. Beskrifningar gifva.för öfrigt ett svagt
begrepp om ett folks utseende; dertill fordras af bildningar, helst
naturligtvis goda fotografier, tagna så att de äro vetenskapligt brukbara.
Sådana saknas helt och hållet, och huru oafvisligt nödvändigt det är
att vid första tillfälle fylla detta behof, tarfvar ingen annan bevisning
än erinran öm, att den nuvarande ringa återstoden af detta lilla folk
inom några få år måste hafva dött ut.
Det språk infödingarna tala är en dialekt af det polynesiska.
Som bekant har i Polynesien hvarje ögrupp eller ö, ja i somliga fall
till och med olika delar af samma ö, sin särskilda dialekt. De flesta
äro temligen väl kända; det gifves grammatikor och lexica’öfver
Nya Zelands, Tonga-öarnas, Tahiti-gruppens, Poumotu-öarnas,
Marque-sas-öarnas och Havaiiska öarnas språk; af Påskö-idiomet känner man
knappt 100 ord och tre korta sånger samt ett antal oftast oriktigt
återgiftia namn. Huru tacksamt är icke under sådana förhållanden
äfven det ringaste bemödande, och huru mycket skulle ej genom
praktisk förberedelse kunna uträttas äfven på detta område, vore det ock
blott under loppet af några få dygn! Och vigten deraf? Det är på
den vägen, den och knappast någon annan, som ej allenast
fränd-skapen till de andra ögruppernas befolkning och följaktligen också
vägen för invandringen, utan äfven, i stort sedt, tiden för
utflyttningen till den yttersta österns *ö möjligen kan utrönas.
Tänka vi oss nu en landstigning på ön, så finna vi oss i hast
omgifna af den lilla skaran infödingar, hvilkas drägter äro långt ifrån
att gifva intrycket af att man har för sig ett ännu nästan i
naturtillståndet lefvande folk. Man lär {värt om möta uniformer från nästan
alla civiliserade stater, naturligtvis i mer eller mindre bedröfligt skick,
och folkets ifrigaste önskan är derföre också att kunna förstärka det
klena förrådet. Hafva de då alls intet qvar af den ursprungliga drägten?
Åjo, det hafva de antagligen, men i sådan kostym visa de sig
sannolikt ej gerna för främlingar, och för att få dem att afstå något af de
få persedlar, som kunna finnas, fordras en riklig ersättning ur den
hvite mannens garderobe. Och de behöfva den, ty under regntiden
är klimatet ganska hårdt, och lunginflammationer lära ofta förekomma.
På Cooks tid bestod drägten af ett stycke tapa, sammansatt af
flere smärre bitar, hvilket lindades omkring länden, och ett annat,
som gjorde tjenst som mantel *. De voro vanligen gulfargade, an-
1 En sådan mantel (iniia) lyckades Weisser i fjor erhålla och säger, att det
var den enda som fans på ön. Han var dock allt för klent försedd med
bytesmaterial för att kunna pressa fram allt hvad som fans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
