Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4-6 - Påsk-ön, af Hjalmar Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
p1sk-ön.
en rad af de för ön. egendomliga bildskrifttecknen. Äfven å det
exemplar Geiseler áfbildar finnas inristade figurer, som dock
af-vika något från den gamla, äkta bildskriften. I äldre samlingar
förekomma likaledes några få sådana bröstprydnader i form af fiskar eller
ödlor, likasom allt hvad Påskö-borna åstadkommit i snideriväg, utmärkt
väl arbetade och med en förvånande natursanning i trots af en långt
drifven stilisering. Det är ej alls osannolikt, att dessa föremål äro
något mera äa blotta prydnader, och att de egentligen böra räknas
till gudabilderna. Anmärkas bör, att alla sådana föremål äro ytterst
sällsynta, och att de få museer, som hafva lyckan att ega något prof
af denna konstskicklighet, betrakta det soYn en af sina största skatter.
Vid talet om drägter och prydnader kan lämpligen nämnas äfven
de sätt, på hvilka man älskade att försköna sjelfva kroppen. Dit hör
i främsta rummet tatueringen. Likasom hos de flesta Polynesiens
folk, var denna långt drifven. Cook uppgifver, att männen voro
tatuerade från hufvud till fot, men qvinnorna föga. Om sjelfva mönstret
får man ingen klar föreställning. Choris áfbildar en man, som har
armar och ben prydda med breda, parallela, snedt gående linier och
ett system af linier och rutor och trianglar i ansigtet och på halsen.
Det sannolika är, att tatueringen i regeln inskränkte sig till
geometriska motiv. Behrens’ uppgift, att man skulle haft kroppen »målad
med alla slags foglar och andra djur, de ena vackrare än de andra»,
får upptagas med vanlig försigtighet. Då Palmer besökte ön/var
tatueringen förbjuden, såsom vanligt der missionärer slagit sig ned,
så att blott de äldre männen kunde uppvisa denna prydnad.
Qvinnorna deremot, påstår han, voro tatuerade allt ifrån medjan. Beechey,
som säger att qvinnorna voro tatuerade från medjan till knäet, vågar
t. o. m. den komiskt djerfva hypotesen, att de med denna tatuering,
som liknar ett par blå knäbyxor, velat imitpra några främlingar,
som vid vadandet i land från båtarna vanligen bruka kafla upp
byxorna till knäna. Någon annan detaljerad beskrifning öfver
gvin-nornas tatueringsmönster finnes icke, än att — och häri
öfverens-stämma fleres uppgifter — de hade två bågformiga linier i pannan,
som började i midten vid hårfästet, gingo ned emot ögonbrynen och
slutade vid öronen, der de delade sig i fina streck, som gingo dels ut
på öronen och följde dessas vindlingar, dels ut på kinderna. Invid
våglinierna på pannan voro runda punkter placerade. Kring munnen
voro blå streck. Ett egendomligt och än i dag gängse bruk är, att
männen pläga till tecken att de äro gifta tatuera en membrum
mu-liebre på bröstet. Anmärkningsvärd är Weissers uppgift, att
tatueringen först för omkring 200 år sedan skulle införts till ön genomen
man från Marquesas-öarna. Om tatuerade individer ännu finnas på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
