Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Den svenska expeditionen till Grönland år 1883, af A. E. Nordenskiöld - III. Isvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 DEN SVENSKA EXPEDITIONEN TILL GEÖNLXND ÅR 1883.
mer tätt än stammarna i den tätaste skog, så kunde man ej undvika
att nästan hvarje ögonblick trampa ned i dem, och det ofta just när
man minst väntade det och just då man spände musklerna för att
få foten på ett fast stöd; ofta föll man då framstupa med det ena
benet inklämdt i ett 3 fot djupt, trångt hål. Den värsta terrängen i
det hänseendet varade väl under bortvägen fyra och under återvägen
tre dagar, således inalles sju dagar. Det är ej för högt beräknadt,
om man antager, att hvar och en af oss under denna tid hundra
gånger klef handlöst ned i dylika hål, hvilket för tio man under sju
dagar gör sju tusen gånger. Jag är ännu förvånad deröfver, att
intet af dessa sju tusen fall hade ett benbrott till följd — ett dylikt
hade ej allenast afbrutit isvandringen, utan äfven, om det inträffat
långt från vår utgångspunkt, kunnat hafva de mest betänkliga följder:
Det hade.nämligen varit hardt nära omöjligt att hemtransportera den
skadade öfver en sådan terräng som inlandsisen.
Ejj fördel hade kryokonithålen: hvar vi stannade behöfde man
blott böja. sig ned för att få det härligaste dricksvatten. Vi njöto
deraf i rikligt mått, utan att lida något men, oaktadt vattnet var
iskallt, och vi drucko deraf ofta nog drypande af svett.
Den 16 juli tillryggalade vi tretton, den 17 aderton och en half
och den 18 sjutton och en half kilometer. Landet eller rättare isen
höjde sig härunder långsamt från 965 till 1,213 meter. De
tillrygga-lagda väglängderna visa, att isen började blifva jemnare och väglaget
bättre. Vandringen förbittrades dock fortfarande af de talrika
smält-groparna, hvaremot elfvarna, som äfven här voro ganska vattenrika,
började blifva grundare och mindre strida, således lättare att passera.
Dessutom skars vår väg flerstädes af djupa, snöklädda klyftor,
hvilka dock ej förorsakade några olyckstillbud.
Då vi den 18 om aftonen ankommit till 14:de tältplatsen, frågade
lappen Anders Rossa, om han ej finge lof att »gå och ränna*, d. v.
s. gå på skidor längre fram, för att rekognoscera ut vägen för
morgondagen och se åt, om land ej kunde skönjas öster ut. Sedan han
fått tillstånd dertill, begaf han sig genast å stad, utan att afvakta
qvälls-varden. Han återkom först efter sex timmar med det besked, att han
nått 21/2 rtiil (27 kilom.) längre fram, att isen blef jemnare samt
fortfarande höjde sig långsamt, men att spår till land ej kunde ses. I
fall uppgiften om den väglängd, som sålunda tillryggalagts, var riktig,
hade Anders således, efter en mödosam dagsmarsch, ytterligare på
sex timmar med skidor gått 50 till 60 kilometer. Uppgiften härom
ansåg jag i början såsom öfverdrifven, men tviflet var obefogadt. Vi
behöfde nämligen de tvenne följande dagarna för att med våra slädar
tillryggalägga den af skidspår utmärkta väg der Anders framgått, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
