Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men äfven om man antager såsom det enda riktiga en stor
släd-resa i april, maj och juni mot norden, d. v. s. längs den
grönländska nordvestkusten, ty vestlandet förblef oss hela tiden otillgängligt;
så kan dock allvarligen ifrågasättas icke blott dess framgång, utan
till och med dess möjlighet för oss, och vi tveka härvid ej att
framdraga den naturliga jemförelsen med löjtnant Beaumonts hjeltemodiga
marsch ar 1876. Den grönländska kusten från Kap Brevoort till Mount
Farragut, eller den sträcka han genomvandrade, cirka 12 svenska
mil, löper längs polarhafvets rand och är en af de allra svåraste
arktiska vägar. Den eger ingen jemn snöled mellan kustens raviner
och hafsisen. Beaumont måste med 1876 års väderlek framtränga i
djup lös snö, som betäckte ravinernas mellanrum och låg hopad öfver
fjordarnas vidsträckta ytor. Med 1872 års väderlek skulle vi åter
hafva mött snöfrihet i det inre af landet och sålunda liksom han
måst gå efter kusten. Denna hade då varit belamrad antingen med
hafsisens block och isflak eller med upplöst issörja på fjordarna.
Vägens svårigheter hade icke varit mindre för oss. Vidare: han egde
tjuguen man, nedlagda depoter för sitt återtåg, särskilda partier
bakom sig och ett stort oskadadt reservskepp med friskt och tillräckligt
manskap. Vi åter kunde icke disponera öfver mer än halfva hans
antal män, hade inga nedlagda depoter, inga partier att upptaga oss
på vårt återtåg, ty det ringa återstående manskapet hade
oundgängligen behöfts till att sköta Polaris, och som tillflyktsort ett fartyg,
hvilket vi alla visste vara skadadt, hvarom vi under förden skulle
hafva den moraliskt nedpressande tanken, att det kanske vore ett vrak,
när vi komme tillbaka. Huru skulle det sedan gått med hemresan,
när den ena delen varit sjuklingar och legat den andra, redan förut
otillräckliga delen till last? Men det är ej troligt, att vi kommit till
fartyget med lifvet i behåll. Beaumont lemnade Alert den 22 april,
gick genaste vägen öfver kanalen till Repulse Harbour den 28 och
behöfde 23 dagar, eller till och med den 21 maj, för att
tillrygga-lägga de tolf milen. Han måste dock, fastän i närheten, afstå från
att bestiga Mount Hooker och kom med sin trupp i förtvifladt skick
tillbaka till Newman bays strand den 19 juni, der lyckligtvis ett friskt
parti väntade honom, hvarefter tåget anlände den 1 juli till vårt
Thank God Harbour. Der behölde han, med all omvårdnad, nära en
hel månad för att rekreera sitt folk. Tre af hans män dogo under
resan, och det är klart att, om man ej i rätt tid mött honom vid
Newman bay, hela hans parti gått under. Vår mindre trupp skulle
hafva måst färdas en något längre och i början svårare väg (land- i
stället för sjövägen); framför allt behöft mera tid att hinna fram och
åter. och vid ankomsten till viken sålunda varit i en, om möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
