Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liksom negrerna i allmänhet äro äfven Bakongos fetischdvrkare. Deras
fetischer eller, såsom de på landets språk kallas, »mokizzi* bestå af skurna
träfigurer, föreställande män eller qvinnor, men derjemte begagnas för samma
ändamål en massa olika saker, såsom vissa jordarter, gräs, fogelben, tänder,
ormhufvuden m. m., allt med olika användning. En viss mokizzi bäres t.
ex. för god tur i fiske, en annan upphäriges kring marknadsplatser för lycka
i handel o. s. v. När någon blir sjuk, tager han sin favorit-mokizzi, häller ut
palmvin framför honom samt placerar honom under sitt hufvud, då han lägger
sig. Mokizzin tros nu motvterka den onde ande, hvaraf den sjuke är besatt.
Alla inre sjukdomar, anses nämligen förorsakade af onda andar, som på
föranstaltande af den sjukes fiender tagit sin bostad i hans kropp. Om den
sjuke trots alla besvärjelsemedel ej förbättras, samlas hans anhöriga oeh
vänner utanför hans bostad och uppmana den onde anden med hotelser,
böner, skrik och tjut, beledsagade aT bösskott och beständiga trumvirfiar,
att lemna sitt f offer.
I hvarje by finnes en fetischman, »n’ganga n’gombo». När någon af
byns invånare dör, är det fetischmannens uppgift alt utforska, hvilken eller
hvilka af den dödes ovänner, som varit anledning härtill. För att utreda
detta åtgår stundom en vecka eller mer, och allahanda fetischer och
besvärjelser användas härför. Den hvilken fetischmannen slutligen utpekar såsom
misstänkt att hafva besatt den döde med den onde anden, tvingas att dricka
saften af det giftiga trädet »m’kazza». Den som lyckligt genomgår detta
prof genom att kräkas upp giftet, anses oskyldig; för andra medför m’kazza
saften döden, och dessa anses då hafva varit de skyldige. Sålunda medför
ett naturligt dödsfall ofta en eller flere menniskors död.
Vid ett inträffadt dödsfall lossas skarpa bösskott oafbrutet, stundom
under två till tre dagar, om det varit en betydande man. Den aflidnes
vänner omgifva dödshuset och uppgifva höga jemmerrop samt kasta sig
slutligen utmattade på marken och förblifva på platsen i ett slags dvallikt
tillstånd, vägrande att mottaga föda under ett par dagars tid. Det tyckes ligga
en hopplös förlviflan i detta deras beteende.
Liket invecklas i grästyg eller filtar, om sådana finnas, och efter två
eller tre dagar bäres det till sin graf, der det placeras i sittande ställning med
knäna under hakan och händerna hoplagda öfver fotvristerna. Grafven fylles
med jord, och på kullen ställas kalebasser, lerkärl och europeiskt krukma
karegods. Öfver grafven bygges stundom ett tak, och platsen inhägnas. I
händelse den döde varit en höfding, begrafves han ej förr, än liket
undergått en viss behandling. I den döde chefens hus uppsattes nämligen en
ställning, på hvilken liket utsträckes, och under detsamma underhålles en
ständig eld. På detta sätt förekommes förruttnelse, och liket blir torkadt
och rökt. Härtill åtgår emellertid tre eller fyra månader. När denna
process är afslulad, inlindas liket i en massa tyg och filtar samt begrafves
under ett ständigt aflossande af bösskott, slående på trumma och andra
sorge-betygelser. — Sorg betecknas genom att bestryka vissa delar af ansigtet
med svart färg och palmolja.
Religionsbegreppen hos dessa negrer synas mig vara mycket obestämda
och outredda. För en främling är det en stor svårighet att få reda på
något härom, ty om allt, som rörer detta kapitel, vägrar negern envist att gifva
några upplysningar- — antagligen lika mycket af okunnighet som af önskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
