Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form har den stora fördelen med sig att en mera oskådlig och tydlig,
plastisk bild derigenom uppstår; den orografiska metoden är, såsom
man sagt, mera själfull än det hypsometriska framställningssättet,
hvil-ket senare utan tvifvel är det matematiskt riktigare, men som icke
i och för sig gifver oss en verklig bild af jordytan, ehuru det
visserligen sätter oss i tillfälle att derur geometriskt konstruera en dylik.
Förenar man alla punkter, hvilka hafva samma höjd öfver
hafs-vtan, sinsemellan medelst linier,’ kallas dessa härigenom uppstående
slutna, sammanhängande kurvor isohypser, horisontaler eller
nivåkurvor, och då dessa så att säga gifva oss en föreställning om parallela
snitt eller vågräta plan, genom hvilka terrängen synes sönderdelad i^
olika lager eller skikt, benämnas de äfven skiktkurvor. Betecknas
en sådan skärningslinie med en siffra, som angifver dess absoluta
höjd öfver hafsytan, är man strax i tillfälle att med en enda blick
på kartan uppfatta alla de orter, som äro belägna på samma höjd,
och låter man vidare dessa nivåkurvor, uppkomna genom skärningen
mellan jordytan och horisontala plan, erhålla ett lika stort
vertikal-afstånd från hvarandra, d. v. s. fördelar man terrängen i ett antal
skikt med samma höjddimensioner, så uppstå de s. k. eq vidistan ta
nivåkurvorna. Ligga de skärande planen hvarandra tillräckligt nära,
erhålles redan derigenom en viss föreställning om terrängens form,
och projicierade på det vågräta planet, angifva dessa utefter ytan
löpande linier genom sitt relativa afstånd från hvarandra terrängens
lutningsförhållanden, ty på brantare ställen äro tydligtvis afstånden
mellan isohypserna ringare än på de mindre sluttande, äfvensom jemna
lutningar igenkännas derpå, att kurvorna hafva sins emellan samma
afstånd, konvexa derpå ått afståndet från toppen räknad t aftager och
konkava derigenom att det tilltager.
Genom ett allt tätare inläggande af mellanisohypser kan i
synnerhet en karta öfver ett bergland erhålla en viss relief, såsom vi t. ex.
se fallet vara med de norska amtskartorna å 1:200,000, men i
allmänhet är detta mahér föga efterföljansvärdt. Systemet med
eqvidi-stanta kurvor är dock, som vi inse, mindre öfverskådligt i fråga om
terrängytor med svagare lutningar, der ögat har svårare att följa de
från hvarandra långt aflägsna kurvorna. Det plastiska uttrycket, som
så väl återgifves genom användande af vertikala lutningsstreck, går i
allmänhet alldeles förloradt, då höjderna liksom nedtryckas och
terrängens nivåförändringar utjemnas vid det uteslutande användandet af
enkla nivåkurvor.
Generalstabskartans förnämsta brist ligger deri, att genom
användandet af lutningsstreck för terrängens återgifvande enligt en princip,
påminnande om den Lehmannska, bergpartierna fått en så mörk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
