Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla, att i officiella handlingar och publika artiklar kalla vårt
skeppsbrutna följe: »Tyson’s party». Men om den skicklighet och
omtanke, som medförde allas räddning, ensam skall fålla utslaget,
finnes det ett annat namn, som fakta, sanning och billighet kräfva,
nämligen: »Esquimaux Joes party».
Den 7 februari och följande dagar började vi se narhvalar. Den
19 igenkände vi Kap Walsingham och Sire Inlet vid
Cumberland-halfön med dess bara, något afrundade klippa och på*båda sidor
af-tagande land. Här sågo vi de första foglarna, alkor, som i stora
skaror flögo nära stranden, och hvaraf en.mängd skötos. Det kom
nu allvarsamt i fråga att begifva sig i land. Det var snart ej mer
än 20 mil aflägset, temperaturen var mild, våra lifsmedel voro
högeligen medtagna. Den 23 tidigt på morgonen kunde färden ega rum.
Man då utbröt ett yrväder, som betäckte isen med så mycken snö,
att båten ej kunde dragas deröfver. Det återstod alltid att göra en
släde af båttimret och muskoxhudarna, lasta de återstående förråden
jemte kajaken derpå och begifva sig af. Men vi ville ogerna lemna
vår båt, hvilken alltid erbjöd en resurs, för ett okändt land, hvarom
eskimåerna förklarade, att der på hundra mil af kusten icke fans
något folk och der bortom kanske lika hungrande som vi. Dessutom
hoppades vi längre söder yt komma till öppnare vatten och rikligare
säljagtmarker. Medan vi rådslogo och tvekade, gick Kap Walsingham
allt längre i norr ifrån oss och började den 25 försvinna. Vårt parti
var taget: vi inskränkte nu de dagliga rationerna till 7 ounces pr inan,
på det att våra förråd måtte räcka till den 1 april. Utgången
visade, att det Var klokt att vara qvar på flaket, der vi snart fingoett
slags öfverflöd. Joe yppade sedermera, att om inga hvita män varit
med, han skulle hafva begifvit sig till det första land, han såg.
Möjligen hade eskimåerna, som ega föga lust för segling, vetat lifnära
sig af björn och räf i ödemarken. Men det troliga är, att om vi
andra lemnat vårt flak och båten, vi inom kort skulle hafva delat
Franklin-expeditionens öde och aldrig mera afhörts.
Med mars månad började en annan tid. Vi kommo verkligen
derunder till de gifvande säljagtmarkerna. Den första triumfen var.
en stor ukjuk,som Joe sköt. Det blef kalas för de uthungrade.
Salen sönderslets och åts rå, blodet stänkte upp på snöväggarna och
besmorde våra armar och ansigten. Vi voro i sjelfva verket vildar.
och måltiden sådan, som resande beskrifva eskimåernas kring
Hudsonviken. Vildarna skulle dock icke hafva hängifvit sig åt frosseriet
som vi, ty vi åto så, att vi ej aktade på Joes och Hans varningar
att ej förtära lefvern, som visserligen smakar sött, men ofta är sjuk
och då rätt giftig. Vi hade några dagar den tillfredsställelsen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
