Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medan stormarna oeh snödriften rasade der ute, kunna ligga i »iglun»
och sluka det råa köttet och späcket. Men vi blefvo sedan alle
samman sjuka, ledo af hufvudvärk och förlorade skinnet på både
an-sigte och händer. Salarna blefvo allt talrikare och större till växten,
i synnerhet de s. k. »bladder-noses*. Eskimåerna sköto denna månad
inalles 30, utom 2 ukjuker och 7 sälungar. Vi kunde samla ett förråd
för framtiden, som räckte nära en hel månad. Vi lagade ett slags
medvurst af det öfverflödiga sälköttet. Honans mjölk gjorde blodsoppan
desto delikatare. Efter många förgäfves anstälda jagter kunde vi
ändtligen på qvällen den 27 mars fälla en isbjörn. Han hade,
drif-ven af hunger, kommit nära vår båt och hydda, samt höll som bäst
på att. äta af de på isen kringströdda sälskinnen och späcket. Joe
var den förste som såg honom och varskodde oss andra. Vi kröpo
försigtigt ut efter våra bössor — det var nödvändigt att hafva dem
ute för den skadliga immans skull derinne. Denna gång hann icke
björnen undan, utan föll för många skott pä en gång. Hans kött
smakade oss ypperligt, ungefär som svinkött.
Men samma omständigheter, som åstadkommo vår stora sälfångst,
eller sjöns började öfvertag öfver ismassan, betydde äfven vårt
skyddande isflaks undergång. Redan den 6 mars under en kall och
långvarig nordoststorm hördes för första gången det buller, söm sedan
hela månaden igenom skulle åtfölja oss och som angaf, att det hittills
så stilla ishafvet begynte brista. Sötvattensflaken kunna ej i längden
motstå vågorna, utan gå i lägre latituder sönder. De majestätiska
isberg, som förut med jemnt skridt drifvit med oss, kommo nu efter,
och en mängd nya uppdöko, som hotade att vandra ned på oss.
Natten till den 11 nådde oväsendet sin höjd. Qvällen förut hade vi
uppgräft den insnöade båten, för att hafva den till reds, om något
skulle hända. Stormen ljöd som en jordbäfning. Vi sutto uppe i
vår iglu och lyssnade, betagna af skräck och förvåning. Det var,
som om en mängd onda andar huserat rätt inunder eller inuti vår
hydda och med de mest utdragna eller plötsligt tilltagande’ljud velat
håna vår belägenhet. Jag gick ut vid midnatt för att undkomma det
pinsamma, oväsendet, ty der ute hördes visserligen ett ständigt
brakande af isen och sqvalpande af vattnet samt dånet af det i fjerran
sig öppnande hafvet, men det var en behaglig konsert i jemförelse
med det spöklika pipandet der inne. Jag varseblef då i mörkret —
som jag tyckte, ostvart — en stor svart vattenrand, som redan var
ej långt borta och synfes allt mera närma sig. Jag blef ofrivilligt
stående och väntade på oceanen. Men då den ej kom, gick jag vid pass
50 fot framåt och fann en stor spricka i isen af cirka 2 famnars bredd.
Jag följde den och fann, att den gick rundt omkring, lemnande oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
